Rännstensungar och storborgare / 392 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XLVII. Näst sista kapitlet, handlande om flydda, glada teaterminnen. — Några teateranekdoter. — Det gamla gardet faller, nya krafter rycka in. — Sufflösens vedermödor och en spännande situation. — Om trogna teaterbesökare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sigurd Wallén i nyårsrevyn 1924.

Så är det nästan alltid på en
teater, när en förändring plötsligt skall
ske i en redan länge inlärd roll.

— — —

Ibland hitta de uppträdande
själva på ett och annat guldkorn, vilket
tacksamt anammas.

Eugén Nilsson berättade en gång
i en tidningsintervju följande:

»Det var t. ex. den Norlanderrevy,
där Helge Karlsson och jag gjorde
två bergsprängare, som satt och
borrade ett spränghål. Men hur det nu
kom sig, råkade jag plötsligt dräpa
till Karlsson på fingrarna med
släggan. Det gjorde ont och han skrek
till ordentligt. Stort jubel i
salongen.

»Din hurrande attan», väste
Karlsson. »Ska du slöss?»

»Va gör det?» sade jag. »Det
slog ju an!»

— — —

Vi talade om Axel Hultman här
ovan. Han uppträdde som
Munkbrofru i revyen »Sankt Jönsson och
draken» samt hade en synnerligen
svår kuplett att sjunga med
refrängen. »Hopp alla käringar, hej, alla käringar!» ... Svår i så
avseende, att det var så oändligt knagglig meter. På hundrade
kvällen kom han för första gången blankt av sig. Där stod han
med sitt: Hopp alla käringar, hej alla käringar», utan att
komma vidare. Naturligtvis skulle han här haft hjälp av
sufflösen, men det var ju hundrade gången, glädjen var hög och hon
trodde att Axel bara grimaserade för att roa publiken. Hon
började hjärtligt skratta, hon med. Slutligen överraskades hon
av följande improvisation:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>