Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XLIII. En presskongress i Berlin 1908. — Kejsaren på sin kant. — Ett storartat mottagande detta oaktat. — Till Paris. — Vidare till London. — En ordentlig fog. — Åter till världsmetropolen och till en revypremiär på Casino de Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för oss stockholmare, då nämligen »Den glada änkan» just
firade stora triumfer på Oscarsteatern.
Ett besök i det verkliga »Maxim» blev emellertid en stor
besvikelse. Då hade Paris bra mycket mera pikanta
nattkaféer uppe på Montmartre. Men man ansåg sig böra se stället.
Det, som gjorde den här omtalade visiten pikant, var
ingalunda damvärlden, utan en rasande lustig engelsman, som
riktigt släppte gäcken lös, dansande på bordet, när han tyckte,
det var för trångt på golvet.
— — —
Till London kom jag första gången 1913 och var på vippen
att utropa som Tomelilla-bon, när den första gången såg Malmö:
»Va de inget mer än de här!»
Världens största stad har föga annat att överraska sina
besökare med än biltrafiken på dagarna och ljusreklamerna på
kvällarna. Det är synnerligast bilbussarna, som ge Londons
gatuliv sitt särdrag. Det finns knappast en spårvagn i de
centrala delarna, bara bussar, och att klättra upp på taket
på en dylik samt därifrån se gatulivet omkring sig, är
överväldigande intressant. Gator och öppna platser ha i och för
sig intet märkligt att bjuda främlingen, allt i denna mäktiga
mänskliga myrstack synes vara förbehållet handeln och
industrien. Denna rastlösa stad, där knappast den
ogenomträngliga dimman förmår fullt stanna det febrila livet. En i
London bosatt svensk berättade hur han en kväll, när »fogen»
kom riktigt kraftig, ej hittade hem, fast han bott i jättestaden
ett femtontal år. Han kom i närheten av sin gata, Portland
street, men att finna huset, i vilket han bodde, var stört
omöjligt. Där fick han tröstlös vanka gata upp och gata ned tills
framåt morgonen, då han äntligen fann sitt rätta hus, det han
helt visst vankat förbi hundratals gånger denna olycksaliga natt.
Jag minnes en natt i London. Vi vaknade vid att rummet
var insvept i rök och undertecknad skyndade upp och ut i
korridoren, även den fylld av ogenomtränglig rök. Där mötte jag
emellertid portieren, som skrattande hörde min uttalade oro.
Det var dimman. När den faller på, har den förmågan att
tränga in i rummen även, fördystrande, beklämmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
