Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVI. Restaurangliv i gamla dagar. — Jag beslutar mig för att fly det farliga fosterlandet. — En förfärlig sjöresa. — En nattlig eldsvåda i Berlin. — Vegetabiliska orgier. — Hamnar i en droskkuskfamilj och får det utmärkt. — Tyskt borgerligt söndagsfirande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kyffigt, varjämte han hade sin halvt sinnessjuke gamle
far hemma. För hushållet stod den gamla modern, vänlig,
men långt ifrån aptitlig att se på. Det var kort sagt inte
alls det hem, jag drömt.
Mottagandet var emellertid det hjärtligaste och jag skulle
få det bästa rummet att ligga i, d. v. s. jag skulle dela rum
med min värd.
Att börja med gällde det få hem kofferten. Min värd gick
med mig tillbaka till bahnhofen, och jag fann det underligt,
att han gick utan hatt. Det var visserligen vår, men ändå.
Vid stationen kom hemlängtan över mig igen, och hade jag
kunnat gå hem, skulle jag absolut startat med ens.
En tredje klassens droska tog oss emellertid i långsam takt
till Grüne weg, och så var jag i mitt nya hem. Det var
eftermiddag och jag tillfrågades om jag ätit middag, med mitt rum
följde nämligen inackordering. Den middag jag fick bestod av
någon slags gröt med sviskon samt rågkaffe, och en hemsk
tanke for i mig: tänk om min värd var vegetarian!
Vi lade oss tidigt, och sedan jag där, som hemma och, för
resten, hela mitt liv, läst min aftonbön, somnade jag in, fast
besluten att drömma om gamla Sverige och alla de mina
därhemma.
Det blev inte långt drömmande. Plötsligt väcktes jag
nämligen av en förfärlig rök. Jag satte mig opp. Röken kom från
gatan och genom det öppna fönstret. I detsamma vaknade
min värd, som låg några meter från mig.
»Feuer!» skrek han med en gång.
Ja, det var eldsvåda. Första natten jag vistades i ett
främmande hem. Hela gatan nedanför, vi bodde tre trappor upp,
var full med folk och brandmanskapet höll med sina vagnar
utanför. Den illaluktande röken, som fyllde rummet, kom
dock ingalunda från någon eldhärd, var denna nu var, det
var brandkårens facklor, som, kastade i en hög på gatan,
åstadkommo densamma. Jag gjorde naturligtvis en reflexion över
detta slag av koketteri, att ha fackelbärare på brandvagnarna,
slikt kunde ju under den framstormande färden rent av —
ställa till eldsvåda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
