Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. Krig med »kolerapojkarna». — Simpel »ammunition». — En ordnad reträtt. — Sensationer på gamla Grevgatan: vattensprutningar och bagarns kackerlackor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur solidariska de ankommande och de flyende blevo i en
hast. Rädda voro vi inte, men betänksamma blevo vi. Allt
anfall avblåstes och vi skulle inte haft något emot en s. k.
samförståndsfred. Men det var tydligt att den nya
förstärkningen ville krig för krigets skull, och då var det endast att
retirera långsamt, men säkert.
Vi drogo oss mot tullen igen, på respektfullt avstånd följda
av fienden. Vad vi först och främst ansågo skulle räddas,
var icke äran, bevars väl, nej, trumman. Den representerade
ett betydande kapital och därför slogo vi försiktigt en ring
omkring vår lille trumslagare.
Vår om än långsamma reträtt hade emellertid ingivit
motståndarna en viss segervisshet och så drabbade vi då
samman. Det skedde dock ej från vår sida med någon vidare
segervisshet, ty vi »baggar» voro dels i minoritet, dels voro
vi så förskräckligt rädda — om våra kläder, en känsla som
angriparna voro totalt främmande för. Och det blev oss en
olycka, detta klädbekymmer, ty fienden begagnade sig på ett
hemskt lömskt sätt av samma bekymmer. »Koleraungarna»
togo sig nämligen för, när de ej förmådde något med
knytnävarna, att med käppar, de hade, rota upp den rikligt på
marken kringströdda kospillningen och slunga mot oss. Det
var en förfärligt simpelt krigsmateriel, närmast att likna vid
moderna stinkbomber. Det gällde för oss, som, bevars väl,
betraktades som bättre mans barn, att ögonblickligen sätta
oss i säkerhet. En träff av fiendens projektiler var detsamma
som ett kok stryk där hemma, och det ville man för allt i
världen ej riskera. Vi skulle desslikes aldrig ha fått
fortsätta vårt militära lekande. Det blev sålunda en reträtt för
de nyss segerrika »gutterne». Vi sprungo för levande livet
Tullvägen fram, väl vetande att kommo vi endast in på
stadsmark, skulle förföljarna inte ha mera »krut» kvar och då ...
Först gnodde trumslagaren, sedan fanbäraren och så truppen,
sist, som sig bör, generalen. Han bar ju en särskild rock,
så det gjorde inte så mycket om han blev måltavla.
Vi lyckades också, utan att bli prickade, nå in på Tullplan,
och som vi förutspådde, upphörde därmed förföljandet —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
