Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arwidius icke kunde ta emot personligen — han
var borta i viktiga angelägenheter och skulle
komma hem först vid elvatiden på kvällen — jag
skulle lugnt gå in i slottet och placera mig i
biblioteket och vänta på honom. Allt var alltså
ordnat för mig. Jag var absolut lugn och lycklig.
Jag kände inte en gång samvetskval på grund av
min försummelse mot den lika förtjusande som
obekanta reskamraten i vita ulstern.
Stundom såg jag henne passera förbi rökhyttens
fönster. Hon såg ensam och olycklig ut. Hon skulle
naturligtvis hem till någon idiotisk man som bara
skötte om godset och ekonomin, en sådan där
plikttrogen dumbom som bara älskade henne och
skaffade pengar och hängde på henne juveler och
arbetade och grät för sig själv — låg och
skakade i sin ensamma (eller gemensamma) säng
av ensam och hemsk gråt och hade hunnit bli så
pass gammal och fin att han till slut bara bestod
av pliktkänsla och förnäm ensamhet plus erotik.
Å nej! Min lilla fru i den vita ulstern! Vår
hemlighet kommer ni aldrig åt ändå, hur långt upp
ni än visar era ben. Vår hemlighet, vår glädje och
styrka och ljuva ro är vårt arbete. Vi famna vårt
arbete som vi famnade vår första älskarinna. Och
på samma sätt vi glömde tillvaron, när vi famnade
henne, glömma vi vårt usla liv, när vi arbeta. Å,
dessa sekunder, minuter, kanske timmar, då arbetet
tar oss helt! Vi äro lyckliga, delaktiga av en
lycka som ingen, som icke är man, kan känna. Det
sublima nå vi, det höga och djupa bada vi oss i,
den absoluta lyckans bad. Och det är fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
