Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Så? — sade husbonden — du tror att de
äro skapade med ett ben. Vi skola se.
Han klappädefi händerna och ropade: scha-as!
Vips, kommo fottema ned och gässen vankade
kacklande bort på två ben.
— Nå? — sade husbonden triumferande.
— Ja, si . . . massa måste irite ha sagt schas
åt steken . . .
Vid denna punkt i berättelsen stannade Mark
Twain, plirade till oss och tystnade. Hela hans
an-sigte log med alla sina otaliga små rynkor.
Nu hviskade damerna något till mrs Clemens,
som sade:
— My dear, vill du ej låta oss höra några
negersånger i qväll?
Mark Twain mumlade något om heshet och
miserabel snufva, men förflyttade sig dock till pianot.
Först fantiserade han med pipan i munnen, sedan
gnolade han och slutligen, efter att ha bortlagt pipan,
sjöng han med en utsjungen, men ännu ren tenor
flera negersånger.
De flesta af dem voro ett slags andeliga sånger,
behandlande historierna om Moses och Farao, Saul
och David, David och Goliath, m. fl. En om Josef,
uttydande Faraos drömmar, var halft skämtsam. De
sju feta och de sju magra nöten spelade en stor rol.
För öfrigt voro de entoniga, sorgsna, med en rörande,
vild poesi, som Mark Twain förträffligt tolkade.
— Moses! Moses! Sjung om Moses! — bådo
flera röster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
