Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi hafva i föregående föreläsning sökt göra oss reda
för Platons lära om det sant varande; och på frågan, hvad
det sant varande är, fingo vi af honom det svaret, att
det är ett harmoniskt helt af andliga och eviga realiteter,
för tänkandet allena såsom kunskap åtkomliga, d. v. s.
idéer, och att bland dessa idéer finnes en, som i sig
upptager alla de öfriga och dymedelst bildar själfva den
centrala enheten, eller om man så hellre vill, spetsen af och
för alla de öfriga. Det är redan sagdt i det föregående,
att den del af Platons filosofi, hvilken handlar om det
sant varande, i förening med den del, som handlar om
den sanna kunskapen, hvarmed vi i den tredje
föreläsningen sysselsatte oss, bildar den s. k. dialektiken i den
platonska filosofien. Med hufvuddragen af denna dialektik
skulle vi således nu vara förtrogna. Därmed kunna vi
också anse, att det väsentliga af platonismen redan är oss
bekant, och hvad som nu följer, utgör i själfva verket
endast tillämpningen af dialektikens resultat på fysik, etik
och politik. Vi skola vid framställningen af dessa
till-lämpningar fatta oss så kort som möjligt.
Det första, vi då hade att fästa oss vid, vore den
platonska fysiken. Det är redan nämndt i det föregående,
hvad det är, hvarom fysiken handlar. Om dialektiken
handlade om det varande, som aldrig ändras, så handlar
fysiken om det blifvande, allt det, som på något sätt är
underkastadt förändring och rörelse. Och om dialektiken
handlade om det, som endast för tanken är åtkomligt,
idéerna, så handlar fysiken om det, som för sinnena är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
