Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endast drottningens befallande ord, inga bommar och lås kvarhöllo henne på sin kammare, där väggarna liksom ville kväfva henne. Den rundtomkring rådande stillheten tycktes försäkra, att hon ej var bevakad, och behofvet alt andas friare dref henne ut i korridoren. Det var just här hon vid sitt första inträde på slottet sett den hemska skepnaden, hvilken von Steinberg fåfängt efterspanade. Minnet häraf väckte en och annan rysning, men hindrade henne icke att fortfara med sin promenad fram och åter ända tills gryningen började kasta några matta strålar genom ett litet, vid taket sittande fönster, utan att likväl göra föremålen i gången synbara.
Då förnam hon steg bakom sig och skulle genast sökt upphinna sitt rum, om hon därvid icke varit tvungen att äfventyra ett möte med den ankommande. För att blifva obemärkt fanns ej annat medel än att hålla sig tätt intill muren. På detta sätt undankrupen, hörde hon någon stanna vid drottningens studerkammare, upplåsa löndörren och, lämnande denna på glänt, inträda.
Härigenom var vägen fri; men allt som hon nalkades den olåsta dörren, började nyfikenheten kämpa med rädslan, så att hon slutligen vid framkomsten till det frestande stället sade för sig själf: »Hvad fara vore det väl, om jag åtminstone lyssnade ett ögonblick?» Intet ljud förspordes, ingen gnissling förrådde, att hennes små fingrar drogo dörren tillbaka. Uppmuntrad genom denna framgång, vågade hon på tåspetsarna öfverskrida tröskeln, sedan hon trott sig bestämdt höra, att vandraren gått vidare, eller in i det angränsande biblioteket. Nu ljödo några halfhöga sångtoner, som läto henne igenkänna Poissonnets stämma, hvaraf hon fann, att denne favoritkammartjänare spelade en städerskas roll i musernas tempel.
Om detta kunde kallas en upptäckt, var den åtminstone icke särdeles båtande, och något förlägen öfver sin misslyckade uträkning att komma en statshemlighet på spåren, ville hon återvända; men i detsamma öppnade Poissonnet ett fönster, hvarigenom tvärdrag uppstod, så att dörren slog igen med en duktig smäll. »Diable!» utbrast han; »det där tål inga repetitioner,» och skyndade tillbaka. Lik en i slagbur fångad fågel, såg den arma Fransiska förgäfves efter räddning åt alla håll. Någon möjlighet att kunna osedd åter öppna dörren visade sig ej, ej heller fanns någon annan utgång på den sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
