Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Huru Gustaf Adolf gick öfver Lech
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för öfrigt bekräftades af hans hemvanda sätt att
skicka sig under stugans låga tak.
Knappt hade jag hunnit öfvertyga mig om, att
det verkligen var Ulrik Apfelbaum, jag såg, förr
än jag bullersamt nog gjorde mitt inträde i
hyddan, i den tanken att denna icke hade flera
in- och utgångar, än den, hvarigenom jag inträdde, och
att således fogeln ännu en gång var i mina
händer, utan möjlighet att undfly mig.
De båda männen reste sig förskräckte upp vid
mitt inträde, och knappt hade Ulrik Apfelbaum
varseblifvit mig, förrän han med oförliknelig snabbhet
begaf sig till en å husets andra sida befintlig
dörr, öppnade den och försvann i mörkret.
Det var naturligt att jag icke gaf mig tid att
helsa, utan genast störtade fram för att hindra hans
flykt, men ehuru jag kan berömma mig af en
ganska ovanlig snabbhet i mina rörelser och
vändningar, så fann jag dock nu min öfverman i denna
idrott. Ulrik Apfelbaum var borta och då jag
blickade ut genom dörröppningen, såg jag blott det
kolsvarta mörkret och hörde allenast flodens dofva
brusande, i hvilket jag likväl tyckte mig igenkänna
ljudet af ett hånskratt i fjerran.
I det rådande mörkret kunde jag icke göra mera
vid saken, utan såg mig nödsakad att för denna
gång låta honom undslippa.
Den qvarblifna mannen tycktes betrakta mig
med en viss fruktan och jag såg honom bäfva, då
jag nu vände mig till honom och med barsk stämma
tillsporde honom:
»Känner du den karlen?»
»Ack nej, ers nåd!» svarade han med ömklig
ton och min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
