Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Det nya citadellet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone hos mig brann af begär att få utkämpa
en ärlig strid.
»Ha!» utbrast mannen i munkkåpan med en
röst, hvilken jag utan svårighet igenkände såsom
tillhörande Ulrik Apfelbaum. »Ha! Återigen du,
Flink? Ditt onda öde tyckes drifva dig att alltid
korsa mina vägar.»
»Och du, Ulrik, synes aldrig beträda andra
vägar, än de som slutligen föra till repet och galgen
eller stupstocken.»
»Ve dig, Flink! Nu är din sista stund
kommen. Du lärer näppeligen undslippa från denna
plats med lifvet. Innan månen går ned, skall du
ligga här på vägen, ett rof för korparne.»
»Hvem vet? Om lyckan är mig blid, skall jag,
innan morgonsolen färgar horisonten, hafva den
glädjen att se dig dingla i grenarne af detta träd.»
»Ha! Framåt!»
De störtade öfver mig med raseri, men min
häst stod fast som ett berg och den goda klinga,
som min kamrat lemnat mig, parerade med lycka
de hugg, hvilka rigtades mot de ädlare delarne af
min kropp. Svärden blixtrade i fullmånens glans
och deras klang, när de brakade samman, hördes
kring vida vägar.
Så fortgick striden en god stund, utan att
fördelarne och segern märkbart lutade åt någondera
sidan. Då hörde jag Ulrik Apfelbaum ropa till sin
kamrat:
»Hållen eder tappert! Jag vänder åter.»
Inom ett ögonblick var han försvunnen,
bortförd af sin goda häst. Hvart ilade han?
Denna fråga var mig omöjlig att besvara, men
jag anade, att han ilat åstad för att skaffa hjelp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
