Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN SPÖKHISTORIA 50/
— Nu kommer det — mumlade kaptenen.
Sonen gaf honom ett tystande ögonkast.
— Då, mina vänner, hör jag från arbets-
rummet ett förunderligt ljud. Det lät som ett
groft, fumligt grepp i pianosträngarna, ett lång-
varigt, meningslöst dunkande i resonnansbotten.
Jag lät ljuset brinna och blef liggande, stödd på
armbågen. Råttor, tänkte jag först. — Men det
skulle ha varit en hel härskara af råttor, om det
alls varit sådana — ty efter denna lilla början
blef det ett förfärligt larm, ett ursinnigt brak, som
om man samtidigt hamrat löst på klaviaturen,
stampat på pedalen, vridit skrufvarna, huggit med
knif öfver strängbädden. — Jag sprang upp och
ut i rummet. Det låg mörkt och tomt som van-
ligt. Ingenting var rubbadt. Och pianot —
Kaptenen stönade till, liksom plågad af ny-
fikenhet.
— Pianot stod slutet, som jag lämnat det.
Men den vidunderliga musiken, eller rättare, oväsen-
det, fortfor att åska. Jag slog upp locket och
fäste det på stöden. — Dundret stegrades!
— Det må jag säga — utbrast kaptenen.
— Pappa! — tillrättavisade docenten.
— Ja — sade kyrkoherden lugnt — retad
och förbluffad hämtade jag ljuset och lyste på
instrumentet, innan och utan. Men ingenting
märkligt var att se. Ingen af dess delar rörde
sig. Jag tyckte mig endast känna med handen,
att själfva dess väggar darrade som under ett oer-
hört tryck. — Och hela tiden härjade den osyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
