Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 EN UTEN SPOKHÍSTORIA
lutande oxelträd. Och de lyssnande blefvo roade
eller rörda –––-det var dem så svårfattligt, att
det var deras kyrkoherde, som satt därinne i kvälls-
mörkret och gjorde musik för sig själf.
Ja, han spelade ur minnet, han ägde ett un-
derbart godt minne, osvikligt säkert öra och fin,
sträng teknik — fast fingrarna börjat styfna en
smula nu på gamla dar. Men det säregnaste och
obeskrifliga i hans spel var den varma, om också
icke djupa, känsla, som genomströmmade och be-
själade hvarje anslag, hvarje tongång. Man visste
eljest inte nämnvärdt af någon slags känsla hos
kyrkoherden.
Han tycktes hvila sig, sänkte de knotiga hän-
derna mot knäna och böjde sig fram, tungt, så
att snurrstolens gängor gnällde.
I våningens halfdunkel och tystnad lekte för
gästernas sinnen de skäraste drömbilder ur Troll-
flöjtens tonvärld.
Kaptenen harskade sig hemvandt och letade
rätt på sitt toddyglas för att dricka med sig själf,
men docenten, som var specialist i psykologi och
gärna ville låta dolda själsdjup skymta fram för
sin spejande blick, bad med favoritens smeksamma
enträgenhet:
— Å, mera, farbror!
Han hade aldrig tyckt sig skönja den gamles
verkliga gestalt så klar och begriplig, så fängs-
lande, som nu mot denna mildt dämpade bak-
grund, i denna tonfyllda, hägnande ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
