Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Herrans vägar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 6 »HERRANS VÄGAR»
och dock liksom blinda, i det smala, feberskära
lilla ansiktet, det var en för dem nästan alldeles
främmande varelse. Hvem det nu än var, hon
tillhörde, icke var det dem.
— Vidar — hviskade Lars och drog sin bror
litet åt sidan — hur har detta gått till?
Lågmäldt, men med öfvertygad fasthet, sva-
rade pastorn:
— Lyckligt och väl, Lars. Det kunna vi
vara förvissade om.
— Jaja! Vet du, eller tror du? Är Elin
lycklig nu? —
— Se på henne, käre broder! Se på henne!
Och Lars såg på Elin. Hon tog just, hän-
ryckt leende, sin brudgums arm, och glömsk af
alla andra, stödd mot honom, nästan sömngångar-
likt, vandrade hon ut i stora salen, där middagen
väntade. — Och pastor Jacob Wathell var en
ståtlig ung präst, skulderbred och lång. Värdigt
bar han sitt guldblonda, alltför vackra hufvud, ett
kristnadt Baldershufvud, bronseradt af tropikens
sol, allvarligt utmejsladt af pröfningsåren därute.
Han liknade ett förkroppsligadt evangelium.
— Ett sådant brudpar! — sorlade beundrande
gäster.
— Hvad hon är söt — och han — han är
underbar1
— Man kunde vilja äta upp honom — hvis-
kade en gammal tant i örat på fröken Beata,
Elins äldre faster.
Lars stod stel och tigande bakom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
