Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 ELIN KRAMPA
henne, att Lars nu drog alla sneda, dolska blickar
åt sig med sin franka uppsyn, sin strama hållning
och hela det utmanande behaget i sitt yttre. På
honom kunde de riktigt se, att det bodde främ-
mande folk i deras prästgård, folk, som hvarken
ville eller kunde höra ihop med andra.
Detta kände Elin med öfverväldigande styrka.
Det tryckte henne, som ett bann, mot hvilket
inte ens dörrar och lås förmådde skydda henne.
När Lars snart därefter reste, sörjde hon, som
om han måste bort för alltid — och vissare än
någon annan anade hon, att för hemmet och det
rätta skulle Lars förr eller senare gå jämmerligt
förlorad. Men hon njöt omedvetet af det dystra
lugn, hans afresa medfört. Hvart han än tog
vägen, alltid var han tryggare bevarad än hemma
i Kilnäs.
Men allt förfärligare kom ensligheten igen.
För henne låg hela den vidöppna, vårgrönskande
kusten som dödt land, tyckte hon. Eller hon
stod som en död midt i ett lefvande rike af spi-
rande blom och stigande, segrande ljus. Småning-
om återtog hon sina vanliga promenader, med
drömbländad blick och det grubbeltrötta sinnet
vaggadt af hafvets underligt manande dån och de
doftmängda vindarnas sus öfver bergsängarna.
Men en stegrad bjärtehunger kvalde henne och
gjorde henne så ömkansvärdt fattig midt i denna
rikt knoppande, skimrande värld. Någonting —
det enda verkliga — fattades. Det väntade henne,
kallade på henne ur osynliga djup — men hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
