Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Astronomisk indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däremot. Det är just sådant förhållandet är med månens dragning
på jorden, som vi kunna tänka som en jättedroppe, som drages mot
månen: hans afstånd är endast ungefär 60 jordradier, d. v. s.
den åt månen vända delen af jorden är två jordradier eller en
trettiondel af medelafståndet närmare honom än den från månen vända
delen. Om jordytan vore helt och hållet betäckt med vatten, skulle
det bli som med den nyss betraktade jättelika regndroppen: en
upphöjning skulle uppstå i riktning mot, en i riktning från månen, och
rundt jorden, vinkelrätt mot sammanbindningslinjen mellan jorden
och månen, skulle det bli en motsvarande sänkning af medelvattenståndet.
Vid jordens rotation kring sin axel blir det undan för undan
olika delar af jorden som komma att bli vända mot månen,
och följaktligen komma dessa båda vågberg med sina därpå följande
vågdalar att mycket regelbundet kretsa kring jorden under dygnets
lopp. Det är detta fenomen, som kallas ebb och flod. Därigenom
att månen ej är stilla i rymden, utan roterar kring jorden, blir perioden
ej jämnt ett dygn, och därigenom att månen ej ständigt befinner
sig i ekvatorn, utan liksom solen ibland på norra, ibland på södra
himmelssfären, samt genom fördelningen af land och haf på jordytan,
kommer ebb- och flod-fenomenet att bli mycket inveckladt.
År månen den enda himmelskropp, som framkallar ebb och flod?
Skall ej solen, vilkens dragning är så oerhörd, att hon tvingar hela
jorden att lydigt dansa efter sin pipa, framkalla en vida starkare ebb
och flod än den lille obetydlige månen kan göra? Jo visst framkallar
äfven solen detta fenomen, men enär, som vi nyss visade, det
icke är dragningens storlek i och för sig, som framkallar detsamma,
utan skillnaden i dragningen på »fram»- och »bak»-sidan, och enär
afståndet till solen är så oerhördt stort, mer än 23,000 jordradier,
att denna skillnad blir mycket liten i förhållande till afståndet,
inser man, att den af solen framkallade ebben och floden blir en
obetydlighet i jämförelse med den, som framkallas af månen. Äfven
de större planeterna, som ibland komma i närheten af jorden,
åstadkomma i någon mån samma fenomen. När solen och månen
befinna sig åt samma eller rakt motsatta håll från jorden sedt, hjälpas
de åt att framkalla flod, som då blir större än vanligt och kallas
springflod. När riktningslinjerna från jorden till månen och solen
bilda 90 graders vinkel mot hvarandra, motverka de båda himmelskropparne
hvarandra, och floden blir den minsta möjliga.
Det är naturligtvis icke endast vattnet på jorden, utan alla
rörliga massor i och omkring henne: det glödande, flytande inre, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
