- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
25

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Under det vi kryssade mot den N.O. vinden för att
uppnå öns norra sida, genomseglades det ena bandet
efter det andra af stycken af hvad man kallar strand-is
eller »bay-ice», och som slutligen sågs ligga packad invid
landet. Försigtigheten bjöd att ej tränga in med båt i
denna is; ty om ock landstigningen lyckats, hade
exkursionspartiet sannolikt ej kunnat åter nå fartygen
utan att resan fördröjts mer än skäligt var.

Efter att en del af natten hafva hållit vesterut,
gjorde vi den 13 åter ett försök att närma oss ön;
men som drif-isen ännu låg qvar och förhållandena i
öfrigt voro desamma, vidhölls beslutet att icke gå i land.

Ehuru insvept i någon dimma framträdde öns
konturer någorlunda tydliga. Den visar sig såsom en brant
i hafvet stupande mörk, taffelformig klippa, som i norr
temligen tvärt sänker sig till ett vidsträckt lågland.
Den kägellika klippa, som reser sig straxt söder om ön,
benämnes af normännen »Stappen». Keilhau uppgifver
att han ej kunde finna Gull Island, den fordom mycket
omtalade ön, hvarest man med anledning af några
omtalade blyglansbrott hade trott sig kunna erhålla silfver,
och säger, att de norska sjöfarandena ej heller kunde
uppgifva, hvarest Gull Island skulle vara belägen.
Denna ö lärer dock vara en obetydlig kustklippa på
öns sydöstra sida. Öns kuster undergå inom ganska
kort tiderymd betydliga förändringar. Enligt Keilhau
— hvilkens beskrifning, jemte den af Marmier och
Scoresby, vi anlita, då vår egen kännedom är högst
ringa — är ön kring sina stränder omgifven af
stenpelare, som äfven i äldre berättelser omnämnas, och
som uppstå då klipporna genom förvittring småningom
sönderfalla och dervid qvarlemna dessa stenvårdar, hvilka,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free