Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde riktningen av hans finger, ehuru ingen under en
minut yttrade ett ord, så förvånade voro de.
— Jack återvände hem i morse, men han lämnade
denna biljett efter sig, och under allmän tystnad
uppläste mr Bähr följande skrivelse, som han funnit
fastbunden vid dörrlåset, då han steg upp:
»Det var jag, som tog Tommys dollar. Jag kikade
genom en springa och såg honom gömma den där.
Jag var rädd för att tala om det förut, fastän jag
ville. Jag brydde mig just ej synnerligen om Nat,
men Dan är en hederspascha, och jag kan inte stå ut
med det längre. Jag har inte givit ut pengarna; de
ligga under mattan i mitt rum, rakt bakom
nattkommoden. Jag är gruvligt ledsen. Nu går jag hem och
tror inte, jag någonsin skall komma tillbaka, varför
Dan kan få mina saker. Jack.»
Det var just icke någon synnerligt prydlig epistel,
ty den var illa skriven, full med bläckplumpar och
mycket kort; men det var ett dyrbart papper för Dan,
och då mr Bähr tystnade, gick gossen fram till honom
och sade, något svävande på målet, men med klara
ögon och det frimodiga, vördnadsfulla sätt, de försökt
lära honom:
— Nu tillstår jag, att jag ångrar mig, och ber er,
sir, att förlåta mig.
— Det var en välment osanning, Dan, och jag kan
ej annat än förlåta dig, men som du ser, tjänade den
till intet, sade mr Bähr med en hand på vardera av
hans skuldror och med ett ansikte, strålande av
tillfredsställelse och välvilja.
— Det avhöll gossarna från att plåga Nat. Det
var orsaken, varför jag gjorde det. Det gjorde honom
rent av förtvivlad. Jag för min del brydde mig just
ej synnerligen om det, förklarade Dan, som om han
njutit av att tala efter en så påkostande tystnad.
— Hur kunde du göra det? Du är alltid så god
mot mig, stammade Nat, som kände ett starkt behov
att omfamna sin vän och att gråta, känsloutgjutelser,
av vilka, såsom endast anstående en flicka, Dan skulle
hava funnit sig i hög grad skandaliserad.
— Allt är nu gott igen, gamle gosse, var därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
