Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Skaka hand med mig nu, utbrast Jack,
framräckande en slät tass.
— Här äro två nya, för det att du skall hava
oss i åtanke, sade Dick och Dolly, i det de
överlämnade åt henne nya visselpipor, utan att ana, att
de sju förra i hemlighet blivit instuckna i köksugnen,
— Min lilla älskling! Jag skall genast börja
brodera ett bokmärke åt dig, och det måste du alltid
gömma, sade Nan med ett varmt famntag.
Men av alla avskedsuppträdena var stackars Billys
det mest hjärtgripande, ty tanken att hon nu
verkligen skulle bort blev så outhärdlig, att han kastade
sig ned framför henne, kramade hennes små, blå skor
och förtvivlad snyftade:
— O, gå inte bort! O, gör inte det!
Guldlock blev så rörd av detta känsloutbrott, att
hon lutade sig ned, lyfte upp den stackars gossens
huvud och med sin blida lilla stämma sade:
— Dåt inte, stattas Billy, ja ta tyssa dej å tomma
snat igen.
Detta löfte tröstade Billy, och han drog sig
tillbaka, strålande av stolthet över den ovanliga ära, som
vederfors honom.
— Mig också! Mig också! utropade Dick och Dolly,
tyckande att deras tillgivenhet förtjänade någon
vedergällning. De andra sågo ut, som om de gärna velat
uttala samma önskan, och någonting i de vänliga,
muntra ansiktena omkring henne rörde prinsessan så,
att hon sträckte ut sina armar och med hejdlös
nedlåtenhet sade:
— Jag vill tyssa vaenda en!
Lik en bisvärm omkring en mycket söt blomma
omgåvo de kärleksfulla gossarna sin täcka lilla
lekkamrat och kysste henne, tills hon såg ut som en
liten ros; icke häftigt, men med sådan hänryckning,
att ingenting annat än kullen av hennes hatt för ett
ögonblick var synligt. Därpå kom fadern till hennes
undsättning, och hon for bort, alltjämt småleende och
viftande med handen, medan gossarna sutto på
gärdsgården och liksom en skara pärlhöns kacklade: »kom
tillbaka! kom tillbaka!» till dess hon försvunnit ur
sikte.
De saknade henne alla, och var och en kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
