Goss-skolan i Plumfield / 18 (1918) Author: Louisa May Alcott - Tema: Children's books Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ANDRA KAPITLET.

Gossarna.

Medan Nat tar sig en god, långvarig lur, vill jag
berätta mina små läsare åtskilligt smått och gott om
de gossar, bland vilka han befann sig, då han vaknade.

Vi vilja begynna med våra gamla bekanta. Frans
var en lång yngling, nu sexton år gammal,
grovlemmad, ljuslätt och en bokmal; tillika mycket huslig,
älskvärd och musikalisk. Hans farbror förberedde
honom för universitetet, och hans tant till att framdeles
skapa sig ett eget lyckligt hem, för vilket ändamål
hon omsorgsfullt hos honom sökte inplanta milda seder,
kärlek till barn, aktning för kvinnor, både gamla och
unga, och förmågan att kunna hjälpa till vid
varjehanda inomhus förefallande göromål. Stadgad,
välvillig och tålig, var han hennes högra hand vid alla
tillfällen, och han älskade sin glada tant som en mor,
ty en sådan hade hon försökt vara för honom.

Emil var helt annorlunda, ty han var lättretlig,
rastlös och företagsam, och hans håg stod till sjön,
ty de gamla vikingarnas blod sjöd i hans ådror och
ville icke låta avkyla sig. Hans farbror lovade, att
han skulle få gå till sjöss, då han fyllt sexton år, och
höll honom under tiden till att studera navigation, gav
honom att läsa böcker om utmärkta och namnkunniga
amiraler och hjältar och tillät honom, så snart
lektionerna voro förbi, att plaska omkring som en groda,
i flod, damm och bäck. Hans rum såg ut som kajutan
på ett örlogsfartyg, ty allt var nautiskt, militäriskt
och inrättad på äkta sjömansvis. Kapten Kyd var hans
förtjusning, och hans högsta nöje var att kluta ut sig
liksom besagde sjöröveriidkande gentleman och med
full hals framskråla blodtörstiga sjömanssånger. Han
ville aldrig dansa annat än matrosdanser och begagnade
i sina samtal så många sjötermer, som hans farbror
ville tillåta. Gossarna kallade honom »kommodoren»
och voro mycket stolta över hans flotta, vars vita
segel uppfyllde dammen och som led skeppsbrott, vilka
skulle varit avskräckande för vilken befälhavare som
helst, utom för en gosse som vurmade för sjön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>