Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Tommy Dott försvunnen och spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag kan inte dröja, sir, svarade jag, i det jag
sprang uppför trappan.
Mr Culpepper ville ropa mig tillbaka; men jag
lämnade honom med flit i sin villfarelse, emedan jag
önskade se, vilket han mest fruktade, chefens
missnöje eller fiendens kulor.
Jag återvände på däck och avgav min rapport;
chefen såg mycket allvarsam ut, men svarade intet.
Båda fregatterna lågo med akterstävarna mot
varandra, och sköto då och då en kula, som gick från
aktern till fören. Utom det manskap, som serverade
akterkanonerna, hade den övriga besättningen enligt
chefens befallning lagt sig ned på däck.
– Om vi blott hade aldrig så litet vind, sade
chefen till sekonden; men jag ser intet tecken därtill.
Jag rörde vid min hatt och sade:
– Månen går upp om tio minuter ungefär, sir,
och han förer ofta vind med sig.
– Det är sant, mr Keene; men det är inte alltid
fallet; jag önskar, det vore så; varom inte fruktar
jag, att vi komma att förlora mer folk.
Elden fortfor, och vår stormast hade fått så
många skott, att vi måste förstärka den med
skalning. Medan detta försiggick, uppsteg månen, och
båda fartygen hade nu god syn på varandra. Jag
riktade min kikare åt horisonten under månen, och
såg med glädje en smal, mörk strimma, som lovade
vind. Jag nämnde härom för mastern, och löftet
blev uppfyllt, ty inom en fjärdedels timma började
segeln att röra på sig och spändes småningom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
