Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mina äventyr och kryssningar på ett sjörövarskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Men, säg mig, om ni skulle möta en mycket
överlägsen styrka, vad skulle ni då göra?
– Fly, om jag kunde; annars slåss.
– Men ni kunde bli fången och då ...
– Aldrig, gosse; aldrig!
– Emellertid, efter som ni skonat mig, hoppas
jag, ni även hädanefter skonar andra.
– Jag vet inte, varför jag skonade dig; hade du
visat fruktan för döden, skulle jag icke gjort det;
men jag såg, att det ej bekom dig något. Jag tror,
att detta var orsaken.
Tio dagar härefter gjorde vi an östra ändan av
ön Cuba och inlupo i mötesviken, såsom den
kallades av sjörövaren. Den var mycket liten, helt och
hållet landstängd, och landet så högt på alla sidor,
att fartygets master icke kunde ses ifrån sjön.
Viken möttes från landsidan av en djup, trång ravin
emellan berg, som voro nästan lodräta. Själva
ravinen var endast tillgänglig genom en trång
gångstig, känd av sjörövarna, men som de sällan
begagnade, utom då någon spion sändes till Havanna för
att få reda på, när något fartyg var färdigt att segla.
På den landhöjd, som skymde viken från sjösidan
hade sjörövarna alltid en man på utkik, för att
varsko om någon seglare synes i grannskapet av land.
Vinden var här friskare och luften svalare, än nere
i den instängda viken. Därför tyckte jag också
mycket om att vara på utkiksbacken och följde vanligen
med kaptenen då han gick dit upp. Han visade
mig nu verkligen en varm tillgivenhet, och jag tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
