Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en gång en gumma, som var på ett kalas
uti den gångna gamla goda tiden.
Då hörde det till god ton att krusa och att dra’s,
ty annars ansågs man ju litet vriden.
Och gumman, hon stretade och krusade med kläm,
när äntligen man skulle gå till bordet,
och se’n hon lät sig bjudas sex gånger eller fem,
medan hon lyssnade till den som hade ordet.
”Men kära Mor Johanna, sitt fram vid bordet nu
och tag er plats som om ni vore hemma!
Högst uppe där vid bordet, där bredvid klockarns fru,
där ska ni hålla säte nu och stämma”!
Och servitrisen drog och slet i gummans högra arm,
för att hon skulle taga plats på stolen.
Men lilla gumman svettades och blev så röd och varm
och tog ett kraftigt tag i högtidskjolen.
Ack! Lilla gumman stretade — hon ville inte fram!
Hon ville nog — men ville mer bli bjuden!
Det såg ju också fint ut att vara krusesam,
när man var klädd i bästa högtidsskruden!
Ty — ju mera man krusade och trängdes med varann,
dess finare det var för Mor Johanna.
Hon var ju också hustru till själve nämndeman
och svägerska till själva klockarns Anna!
Ja, Nämndemannamoran, hon var en vördig dam,
som kunde prata till och med med prosten!
Av födseln var hon kommen av aktad bondestam
och nu hon skötte tömmarna på Frosten.
Näst Klockaremadamen gick hon först uppå kalas,
gick alltid före Kyrkevärdamora.
Hon visste mycket noga hur allting skulle ta’s —
hon var ju van att dväljas bland de stora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
