Denna natt, bröllopsnatten, lyste det länge från fönsterna på gästgivargården. Hela huset tycktes vara fyllt av hemlighetsfulla upprörda väsen. Trapporna knakade, golvtiljorna darrade, det hördes kvävda skratt och luften susade av viskningar och halvutsagda ord.
Greve Gusten hade kommit instapplande i det enkla rum som gjorts om till hans och Agdas sängkammare för natten. Han tände fumlande det elektriska ljuset. Agda dröjde vid dörren, som om hon tvekat om hon skulle stiga in.
Men då han vinkade med sin feta lilla hand gick hon över golvet, och i detsamma fylldes rummet av sidenfraset från hennes brudsläp och i luften gungade en behaglig doft av röda rosor från den stora brudbuketten.
Greven vände sig om. När han såg henne stå där så skön, så frestande ljuvligt fullmogen med de fina lemmarna
skymtande i härliga linjer under bruddräkt och slöja, tog han sig med en slapp, vanmäktig gest över den låga
pannan.
- Herre min Gud, mumlade han. Det var ett rop om hjälp från en man utan kraft, ett förtvivlat erkännande av
sin egen svaghet.
Agda ställde sig framför spegeln och började med darrande kalla händer försiktigt lossa på brudkronan. En lock
av hennes hår föll ned över hennes ögon. Hon sökte se genom den, men tyckte att den förvandlades till en svart
olycksfågels vinge. Hon var rädd. Bakom henne väntade brudsängen, bakom henne stod brudgummen. Nu
skulle det alltså ske.
- Hjälp mig, sade hon.
Hon ville att han skulle häkta upp klänningen, vars hyskor hon ej kunde nå. Men när hon nu såg hans korthuggna feta fingrar treva ända in på hennes skinn, önskade hon att hon bett någon annan, ja till och med Bell von Wenden, om hjälp.
Var fanns nu hennes tillförsikt? Hennes trånande önskan att få hjälpa denne man och dela hans väg genom livet? Borta! Därför att hon kände sig som ett skälvande kött, som en åtminstone fysiskt ovärdig nu skulle sträcka händerna efter.
I detsamma öppnades dörren och Frideborg kom intrippande.
-Du har min nattdräkt hos dig, Agda, viskade hon leende. Jag kan ju ändå inte ligga alldeles naken .
Hon fick det tunna silkesplagget, som skulle vara hennes nattdräkt. När hon gick över rummet kastade hon en glittrande uppmuntrande blick hän på greven. Så försvann hon igen.
Jag undrar hur Stellan klarar sig? tänkte Gusten smått yr i huvudet av att med ens finna sig omgiven av idel små halvklädda sköna kvinnor som trippade och tassade.
Tanken gav honom en smula mod. Stellan var nog inte mycket karskare än han själv just nu.
Brudklänningen föll till golvet. Den låg i vita vågor omkring Agdas fötter. Och upp ur dessa vågor höjde sig
hennes slanka kropp. De nakna runda axlarna, de vita mjälla skuldrorna, den stolta halsen. Så mycken ljuv
kvinnoskönhet för den lille röde tjocke mannen, som pustande slagit sig ned på en stol!
-Klä av dig - mera, sade han suddigt.
Då lossade hon dröjande sina kläder plagg för plagg, hela tiden blickande in i spegeln som om hon tagit farväl av sig själv. Hon hade ju stått naken inför honom förut, men det hade varit ofrivilligt, då hon flytt undan Bells alltför intensivt närgångna smekningar. Nu klädde hon av sig med berått mod för att överlämna sig åt den, som då hade skyddat henne, därför att det var hennes plikt att göra det nu. Endast iförd sitt korta linne, knappt räckande halvvägs ned på låren, vände hon sig slutligen långsamt om. Hon var blodröd i ansiktet och höll händerna som en sköld för bröstet.
Greven förmådde inte röra sig. Även han tyckte det var något ohyggligt med detta långsamma blottande. Det
vilade en tryckt stämning över rummet. En sommarfluga, som vaknat till liv i värmen, surrade flitigt och
brummade mellan innanfönstren. Den slapp inte ut i rummet. Så tyckte Gusten nu att han också satt instängd
inom sin egen tröga kropps begränsning som flugan mellan fönsterrutorna. Hans sinnen surrade bara litet
matt, men kunde ej besluta sig för angrepp. Agda smög sig förbi honom fram till sängen. Hon lät nattlinnet glida
över huvudet, därför att hon, trots vad Frideborg sagt, trodde att det hörde till att hon skulle vara alldeles naken.
Så kröp hon ihop i bädden, en liten ensam kvinna utan kläder.
- Skall du inte också lägga dig, Gusten? frågade hon lågt.
Hon vände bort huvudet, medan han klädde av sig. Hon ville inte se. Rummet gungade för henne som om de befunnit sig på en båt. Ja, hon skulle glida ut på ett okänt hav, och snart skulle hon inte kunna se några stränder.
Gusten lade sig i sängen. Hans ögon stodo runda och kupiga som på en hummer ut ur huvudet på honom .
Nu brann bara den lilla lampan på Agdas nattduksbord. Någon, kanske Kiss Nilsson, hade placerat en stor röd pappersblomma på skärmen. Den gav rummet ett mystiskt skimmer. Flugan fortsatte att surra. Den drömde kanske om sommar och granna riktiga blommor.
Gusten makade sig intill Agda. Hon låg stilla. Hon var kall och frös litet, naken som hon var. Då lade han sin
varma klabbiga labb över hennes ena bröst. Labben formade sig tanklöst efter det runda fulla kvinnobröstet. Den
blev till en solkig skål där en persika dock kunde rymmas.
- Är du rädd? viskade han. Det är ingenting att vara rädd för. Jag är inte farlig.
Ack, det visste han ju själv. Han var inte farlig. Om någon av pojkarna nu i stället varit här med sina groteska
infall och kunnat liva honom! Men nej, här var ingenting att göra, Natt. Tystnad. Ett rum med rött sken. En skön
och bidande naken brud. I sin förtvivlan vältrade sig greven halvt över henne. Han tryckte sin mun mellan de
nakna sidenblanka brösten. Agda suckade lätt.
- Såja, såja, sade han och smekte henne tafatt som om hon varit en hund.
Agda slog plötsligt armarna omkring honom. Hon visste inte varför, men hon tyckte så synd om honom. Nu väntade hon bävande på att något skulle hända. Men hon kände bara hans slappa hud mot sin. Hans fötter lågo tungt över hennes. Det var en tyngd av hans kropp som gjorde ont. Hon ville taga emot honom, vagga honom in i sitt sköte. Deras kroppar famlade trött efter varandra i den ljumma bädden. Men de möttes inte, smälte aldrig samman. Ingen båt sköt fräsande ut från land. De lågo där och skvalpade i lugnvatten. Greven orkade inte. Hans kropp var utbrunnen, slapp och tung. Speciella oanständiga ord, som han erinrade sig från samlivet en gång med den levnadsfriska sprittande Lotty och med vilka älskogsyra kvinnor tycka om att krydda sin kättja, stego upp till hans läppar. Han viskade dem ivrigt som böner, men de gåvo honom nu bara en fadd smak i munnen. Agda, som endast instinktivt anade somligas betydelse, men blott alltför väl förstod andra, därför att Bell framrosslat samma ord, kommo de att rysa. Slutligen flyttade hon sig ifrån honom, och han föll åt sidan och blev modlös liggande bredvid henne. Då grät Agda tyst för sig själv. Och när greven såg henne gråta, började också tårarna rinna ur hans nästan alltid rinnande ögon.
Och Agda begrep att han inte kunde äga henne, inte i natt åtminstone. Då förnam hon sin kropps ensamhet som något förfärligt. Hon sträckte ut händerna, och mot sina fingrar kände hon hans tårar. Hon tyckte rymden var full av rinnande tårar. Också hennes bröst svällde av dem. Då steg hon upp, tog åter på sig nattlinnet och gick fram till fönstret. Hon lyfte på gardinen och tittade ut. Men hon såg ingenting annat än nattens mörker. Mitt i fönsterrutan växte en röd pappersblomma. Det var återspeglingen av blomman som Kiss placerat på lampskärmen.
Och Agda tyckte att hon hade blivit bedragen. Hon hade fått en slankig prasslande pappersblomma i stället för en frisk och levande med styv och saftfylld stjälk. Hon kunde riva sönder den. Men det iddes hon inte heller.
Greven hade långsamt satt sig upp i sängen. Med blinkande ögon såg han på sin brud.
-Kom tillbaka och värm mig, sade han klagande. Här är så kallt.
Agda log medlidsamt. Också hon frös. De voro två ensamma människor, som av misstag kommit in i en brudkammare. Bröllopsgästerna gladde sig nu åt att de böljade i fulländade famntag - eller flinade hånfullt, övertygade om motsatsen. Hon gick tillbaka till bädden. Där kröp hon åter upp och knäppte händerna om sina darrande knän.
De sutto där i nattens tystnad och stirrade sorgset på varandra. Ruset efter vinerna som förut dunkat kring Gustens tinningar försvann långsamt. Han ynkade sig tyst över sig själv i tillnyktrandets fasa. Tanken på nattgrogg började mola inom honom. Men han måste försöka på nytt, fastän hans lemmar vägrade att lyda honom. Han började en tröttsam lek med henne och drog sorgfälligt och prudentligt upp hennes korta linne, som om det kunnat hindra honom från något. Hon låg bara stilla, lät honom hållas och såg ut i rummet. Inom henne värkte en längtan efter skogarna därute. Hon hade velat vara ett djur som tyst kunde glida fram under de mörka träden och krypa ned i den fuktiga mossan. Hon hade velat vandra under stjärnorna en natt som denna. De hade säkert något vänligt att säga henne. Sängen kvalde henne. Hans tunga kropp, som flåsade och pustade över henne, gjorde henne endast ledsen.
Slutligen drog han sig på nytt ifrån henne och torkade sig modstulet i pannan där svettdropparna pärlade.
-Jag måste ha en whisky, nästan snyftade han. I väskan där borta i hörnet har jag en butelj Gold Label. Du
skulle väl inte vilja hämta och dra upp den åt mig, snälla Agda? Och så den där cigarrlådan borta på byrån.
Då tassade hon åter upp och kom fram till honom med whiskyn, några sodavattensflaskor och cigarrlådan. Han
svepte girigt en stor fräsande grogg, slog i en ny och tände därefter en tjock svart cigarr. Så sneglade han på
henne med ett leende fyllt av erkänsla och belåtenhet.
-Tack skall du ha, kära Agda. Det här var ju riktigt trevligt. Men nu vad det lider få vi väl tänka på att sova,
mumlade han. Du kan väl vara trött, stackars liten.
-Ja, sade hon. Vi måste tänka på att få sova.
Där lågo de efter en stund sida vid sida. Agda släckte lampan. Snart sov Gusten, ännu med den slocknade cigarren i munnen. Hon lyssnade till hans stånkande andetag, och en djup suck steg befriande upp ur hennes eget bröst.
En sekund steg bilden av Sven von Pahlen upp som en frestande syn i mörkret framför henne. Han hade inte sagt många ord i dag, men ibland hade hon mött hans blick. Den hade varit grubblande och en smula undrande, som om han vetat vad som väntade henne.
Hon vände sig ifrån greven. Men när hennes händer gledo ned utefter hennes kropp, skälvde hon plötsligt till
av otillfredsställd åtrå. Hon sträckte ut armarna i mörkret. Hon tyckte att hennes famn inte var tom. Hon
famnade någon. Det var den unge Sven von Pahlen som med av iver darrande händer och blossande kinder en
gång knäppt upp de blanka knapparna i hennes kavaj inne i en lada doftande av hö.
