Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO KOLLEGIIGIFVARE, STUDENTFABRIKANTER OCH SAMLARE.
titeln af professor. Professor Angelin lefde sedermera i
Stockholm, der han afled 1876.
Sådana voro grundlinierna af vetenskapsmannen Angelins
yttre lif. Se här några smådrag, som studenthistorien har att
förtälja om den vänlige, hederlige, i mångahånda stycken
egendomlige gamle »Sten-Petter».
När man vid den tid, om hvilken här är fråga, eller vid
början af 50-talet, inträdde i den ofvannämda bostaden i
studentkasernen, fann man en medelålders man med ett
ovanligt vackert och lifligt ansigte, men iklädd en förskräckligt
ruskig röck och sittande vid ett stort bord, betäckt af böcker,
manuskript, dyrbara planschverk och stenar af allehanda slag.
På samma sätt såg det ut icke blott på de öfriga borden utan
äfven på soffan och stolarne, den inbegripen på hvilken Petter
sjelf satt. »Var så god och sitt!» sade emellertid värden vänligt
pekande på en stor hög af vetenskapliga planscher, och denna
vänliga inbjudning åtlydde man i regeln icke utan en viss
tvekan, emedan öfver hela detta kaos bredde sig ett lager af
dam, som delvis härstammade icke blott från den andra och
tredje, utan också från den allra äldsta faunan. »Man kan
omöjligt låta ett otäckt gammalt murmeldjur till uppasserska
röra vid sina saker», förklarade Angelin liksom ursäktande,
när en sådan tvekan af honom bemärktes. Genom den
half-öppnade dörren till ett annat rum kunde man slutligen skönja
massor af lådor och hyllor, alla fullproppade med stenar.
Stundom kunde han också tillägga: »Herrn skall inte vara
rädd! Vet herrn hvad Filip Åberg svarade den der
högfärdige Sven Nilsson, när denne en gång der uppe på museum
frågade honom: ’Nå, hvad tycker kandidaten om naturaliernat*
’Ah jo’, sa’ Åberg, ’naturalia non sunt turpia’.»
Samma oreda, som förefans i boningsrummen, tycktes
äfven — åtminstone för en ytlig betraktare — råda i Petters
hjernkontor. Han talade mycket otydligt och suddigt, vanligen
i afbrutna, mef eller mindre osammanhängande meningar och
tycktes alltid tänka på något helt annat, än hvad han talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
