Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapporna dragna öfver hufvudet, och deras
oafbrutna snyftningar ljödo så doft under det
tjocka klädet. Icke kunde Jep narr tränga
sig fram och lyss till liktalet, nådiga fru, men
när alla de andra lämnat templet, då kröp jag
fram till den pelare, vid hvilken min herres
graf var, och härifrån sparkade vakten mig
bort i daggryningen. Hvad halp det, att jag
tiggde om att få dö vid min kärälsklige herres
fötter. Han skällde mig satans afskum och
häxornas apostel och föll öfver mig med hugg
och slag. T vi så led han var!»
Fru Sophie sade ingenting. Hon var så
försänkt i tankar, att hon knappt hört narrens
sista ord, och hon hade ingen tröst för honom.
Var hon ej själf lika öfvergifven. Hennes
Apollo hade varit den starke, som hållit henne
uppe; nu skulle hon gå under som den spån,
som beständigt sköljes af vågorna och alltid
vräkes ut igen från den vänliga strandbrädden.
Jep narr hade rest sig.
»Nu vill jag draga mina färde igen, fru
Sophie, I ser mig icke mera. Lef väl! Ett
vill jag dock säga, förrän jag går. I får det
att veta, därför att I är herr Ty ges syster
och änskönt jag tror, att jag tjänar eder bättre
med att förtiga det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
