Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafino från Ota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NE oh
49
stirrade, tycktes illustrera. Ett obeskrifligt svårmod
afspeglade sig småningom på hans mörkbruna, manliga
ansigte, under det han såg ut öfver de dunkla bergs-
toppar, mot hvilka hans väg gick, och der han som
en fredlös kröp och gömde sig för brottet och straffet.
På motsatta sidan kastade solen sitt gyllene, rodnande
sken öfver några små hvita hus, som tillhörde den by,
i hvilken han var född; han tyckte sig höra klockorna
ringa der borta; åtminstone såg han tydligt kyrkans
förgylda kors glimma i solstrålarne. Aftonklockan ljöd
verkligen, under det invånarne sutto i sina kojor och
höllo måltid framför den rykande spiseln. Der nere
hade han blifvit döpt, der hade han lekt i frid och
lycka, der hade allting lett mot honom, hopp och
dröm, ungdom och kärlek; nu vände han ryggen till
ljuset och vandrade in i mörkret, tagande med sig
blott en känsla — den af sviket hopp.
Dimman lade sig öfver dalen. Felice förstod, att
det var något annat än hon, som sysselsatte Serafino.
Först kallade hon sakta på honom, sedan högre. »Våga
dig inte för långt fram«, sade hon med det mjukaste
tonfall hennes röst egde, »det var der, som den främ-
mande herrn föll ned förra sommaren. När de hem-
tade upp honom och mätte klyftan, var det femton
hundra meter till bottnen.«
>Ja, mitt barn, folk har lättare för att mäta af
grunden, i hvilken den olycklige faller, än lidandet, som
dref honom dit.«
C. Etlar, Serafino fran Ota. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
