Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Claesson, Sergeant
8305, Gr. II, 2 batt.
Redaktör.
”Ett land är i fara — Du kan hjälpa!”
Dessa ord grep mig. Finland och dess
tappra folk har jag smält samman med
sedan lång tid tillbaka. Runebergs
underbara diktverk har ofta varit min
aftonlektyr. Är det då så underligt om man vill
handla — vill göra något positivt. Jag
ansåg det vara min plikt. Därför lämnade
jag allt jag hade kärt. Finlands frihet
betyder för oss så oändligt mycket. Vi
kunna icke leva om icke Finland får leva.
Mera behöver icke sägas. Under de kalla
vintermånader jag tillhörde Frivilligkåren,
stärktes min tro på detta land och dess
folk. Det är något manligt kärvt hos
finnen, som man beundrar så snart han
låter höra sitt klingande modersmål. Det
var en underbar tid jag tillbragte i
Finska armén, visserligen strapatsrik, men
de vackra vinternätterna med sitt
förtrollande norrsken gjorde vakttjänsten till
en tjusning.
Som två vapenbröder stå våra folk
bredvid varandra, och de kunna icke och få
icke skiljas!
/^>
Hans Cnattingius, 736,
Fältpastor, Kapten,
Grupp I.
Den 30 november 1940 ställdes Sverige
mot väggen. Ord eller handling?
Neutralitet blev attityden, mer mäktade man
inte, trots en teknisk och ekonomisk
blomstringstid nästan utan like i vår
historia. Frågan gick vidare till den enskilde.
Det förflutna blev levande. Det svenska
rättssamhället, som jag under mångåriga
mödor i arkiv och bibliotek sett ansas av
en Gustav II Adolf och en Oxenstierna
i Finland likaväl som i Sverige, det var
nu hotat till livet. Den kristna tron, vår
västerländska odlings hjärta, skulle om
möjligt ryckas upp med rötterna.
Framtiden talade. Hade Sverige längre någon
historisk uppgift, så var det som
kärnlandet i ett enat Norden, grundat på rät-
ten och evangeliet. Ett Sverige utan
Finland bleve ett Sverige med halvt liv. Den
som nu satt stilla, fast han kunde gå,
försatt han inte rätten att tala för den
nordiska ödesgemenskapen? Och för kampen
i öster och de svenska män som gick ut,
hade Sveriges kyrka sitt givna ansvar.
Därför ställde jag mig den 6 december
till förfogande som fältpräst i den
planerade kåren.
Under mer än tre månader delade jag
goda och onda dagar med mina mannar.
Jag såg deras tålamod under den
prövande väntetiden med dess svåra
sjuklighet, deras slösande vänlighet mot den
enkla finska lantbefolkningen under
marschen mot fronten och slutligen deras
manliga lugn bland bomber och granater.
Vi vände tillbaka med värmda sinnen,
med vänner för livet och moraliskt rikare
i medvetande om att ha gjort det rätta.
Olof Lagercrantz, 8520,
kårstaben. Författare.
I dessa dagar växer överallt fram den
tanken att de nordiska länderna måste
hålla samman för att kunna bestå. Den
tanken har tyvärr tidvis varit glömd i
Norden, men för dem som förra hösten
och vintern drogo till Finland, var den
en levande realitet. Finland tycktes dem
en del av Sverige, Sverige en del av
Finland. Vad var då naturligare än att
försvara den gemensamma saken vid
Finlands östra gräns. Det var en självklar
plikt. Måtte den alltid så förbli!
Bengt Lissegård,
Sergeant 4202,
Kårstabs-komp. Konstnär.
Varför jag reste? Jag gjorde ju bara rätt
mot mig själv. Min egen, Sveriges och
Finlands frihet stod på spel. Jag fasade vid
tanken på att kanske aldrig mer få skapa
fritt, tänka fritt och fri få ströva kring i
våra skogar.
Jag visste att jag kunde vara till någon
nytta. Var jag ändå inte ”skogskarl” och
en gammal skidorienterare och en skaplig
skytt? Därför var det bara min plikt att
resa och försvara vad jag innerst inne höll
heligt.
Jag hade rest ganska mycket i Finland
före kriget, lärt känna och beundra det
finska folket, dess kultur och konst. Det
var faktiskt en ära för oss att få strida vid
deras sida för rätt och sanning.
För mig var varje dag av Finlands krig
en upplevelse. Att natt efter natt i en
kamrats sällskap sticka ut på
patrullspåret hade sin underbara spännande
tjusning.
En upplevelse var det en gång, när vår
lilla grupp fick följa de finska officerarna
som något slags hedersvakt med
paria-mentärflagg till det ryska högkvarteret.
Det kändes ju ganska underligt nu, när
den forna fienden kom fram och ville
bjuda på vodka i en bleckmugg och jag satt
och delade russinbrödet med de ryska
officerarnas chaufför. Han hade så vackra
bruna mandelögon. Det var nog inte mot
den ryssen vi stridit för vår frihet! Det
måste vara mot ett system som varken han
eller jag begriper.
A
Lars Öhngren, 1315,
Depåstaben. Jur. kand.
”Nå, hur var det i Finland?” Den
frågan har otaliga gånger mött den
frivillige efter hemkomsten. Och vad skall han
svara i en hast? Kanske tillgriper han
en alldaglig fras — tack, det hade sina
sidor —, eller något liknande. Och med
det får frågeställaren nöja sig såvida han
inte vill ge sig till tåls och i timmar
lyssna till allt den frivillige har att säga för
att tillfredsställande kunna besvara frågan.
Det viktigaste är emellertid att han
inför sitt eget samvete kan besvara de
frågor som tränger sig på: Ångrar du din
resa till Finland? Fick du verkligen ro
i din själ som så djupt upprördes av det
fruktansvärda övervåldet mot det lilla, till
synes hjälplösa landet, och som pinades
av att ingenting gjordes för att bistå det?
Helt säkert ångrar han aldrig sin resa, ty
vistelsen i Finland gav honom en inre
tillfredsställelse, en känsla av att arbeta för en
alltigenom god sak. Och den känslan är
värd mer än allt annat.
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
