Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingen och stormfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock ännu af räddningstimman
Sista kornet ej förrunnit -
Skälfver på ditt timglas rand.
Men, ren höres genom dimman
Stormens vingslag. - Sol försvunnit
Hör mig, dåre! och sök land!
YNGLINGEN.
En gång tala, därvid blifva -
Fåfäng klagolåt förakta
Är orubbligt mitt beslut.
Kom du, lag för mig att skrifva?
Dina egna fjädrar akta!
Ty mitt tålamod är slut.
Och vid han talade så,
Kula ur bössan, med dödens bud *,
Träffade stormfågeln då.
Vingskjuten, föll han, med klagande ljud,
Ned uti vågorna blå.
Vishet, som kommer för sent,
Kärlek, som trott pä lyckans drömmar,
Trots, som vill kämpa mot sorg,
Ungdom, med stolthet förent,
Fatta det bräckliga skeppets tömmar,
Vilja försvara sin borg.
* Det är en allmän sägen bland sjömännen, att en olycka är ound .
viklig, om man skjuter den vilsna fågeln, som söker skydd mot stormen
ombord på skeppet eller i dess tackling. Det stämplas som en handling
icke blott af öfvermod, men af grymhet.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
