Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Örflik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760
ÖRF
ÖSA
ÖRFLIK, m. 2. Se Örlapp.
ÖRGÅNG, m. 2. En krokig och småningom
allt trängre kanal, som ifrån det yttre broskiga
örat leder till midlen deraf.
ÖRHINNA, f. 4. Se Trumhinna,
ÖRHÄNGE, n. 4. Smycke att hänga i örat,
vanligtvis af guld.
ÖRJORD, f. sing. Se Grusjord.
ÖRKE, ö’rrke, n. sing. Benämning, i
Vester-Dalarne, på bästa sorten myrmalm.
ÖRLAPP, m. 2. Den yttre utstående ellcr
hängande fliken eller lappen af ctl öra.
ÖRLAX, m. 2. Se Laxöring.
ÖRLIG, Örligg. se Örlog.
ÖRL1GA, ö’rligga, v. n. 4. (gam. o. fam.) Kriga,
föra krig.
ÖRLOG, ö’rlogg ell. ö‘rlågg. m. sing. (Af Aur
ellcr Ör, pil, och Laug ell. Log, strid.) Krig.
ÖRLOGSFARTYG, n. 5. Fartyg, som under
krig nyttjas till angrepp och försvar. — Syn.
Krigsfartyg.
ÖRLOGSFLOTTA, f. 4. Flotta af
örlogsfar-tyg. — Syn. Krigsflotla.
ÖRLOGSMAN, m. Ö. pl. — män. 4) Kapiten
på ett örlogsfartyg. — 2) (sjöt.) Örlogsfartyg. —
3) (nat. hist.) Se Bidevindseglare, bem. 2.
ÖRLOGSSKEPP, n. 5. Krigsskepp.
ÖRMAGE, m. 2. pl. — magar. Sc Kräfva.
Kallas så, emedan deri ofta träffas my cket grus (Ör).
ÖRMANDEL, ö’rmannd’1, m. 2. pl. — mandlar.
Örmandlar kallas tvenne slcmafsöndrande körtlar,
en på hvar sida om tungroten, bakom gomseglet.
ÖRMASK, m. 2. Se Tvestjerl.
ÖRMUSSLA, f. 4. Det yttre örat.
ÖRN. m. 2. 4) Slägte af roffåglar med lång,
i spetsen krökt näbb, hufvud och hals täckta med
långa spetsiga fjädrar, mycket starka ben och
stora, krokiga klor. Sc Hafsörn, Kungsörn,
Guldörn. Fläkt ö., se Fläkt. Gå som cn
ving-skjutcn ö., vara mycket modstulen. — 2) (fig.)
Bilden af en örn, i vapen eller såsom fälttecken.
Frankrikes ö-ar, dess härar, vapen. — 57.
Örnbo, -klo, -näbb, -näste, -unge, -vinge.
ÖRNAT1MP, m. 2. (gam.) Se Örtipp.
ÖRNBLICK, m. 2. (fig.) a) I hög grad skarp,
genomträngande blick. — b) Skarp
omdömesförmåga; blixtsnabb uppfattning; cn uppmärksamhet,
den ingenting undfaller.
ÖRNFLYGT, f. 3. 4) örnars flygt; ovanligt
hög flygt. — 2) (fig.) Hög snilleflygt.
ÖRNGOTT, se Örongott.
ÖRNLAF, m. 2. pl. — la/var. En färglaf.
Parmelia tartarca.
ÖRNNÄSA, f. 4. Krökt näsa, snarlik näbben
på en örn.
ÖRNSTEN, m. 2. Ett slags mer eller mindre
rund slen af olikartad massa, ihålig med glatta
väggar och ofta med cn annan slen liggande inuti.
ÖRNTRÄ, n. sing. Den välluklande, hårda
veden af ostindiska trädet Aquilaria ovala. Kallas
äfven Aloe och användes som rökmcdel.
ÖRONBIKT, f. 3. Så kallas hos katolikerna
den hemliga syndabekännelse, som afläggcs inför
presten i biktstolen.
ÖRONBILD, m. 3. En alg, på fläderbuskar.
Auricularia Judæ.
ÖRONBRUSNING, f. 2. Se Öronsusning.
ÖRONFLUSS, m. 3. Flylning ur öronen.
ÖRONGOTT, n. 5. (uttalas vanligen: örngåll)
öfversla kudden af hufvudgärdcn i cn säng,
[öron-godt, örngodt.]
A om. Det äldre skrifsällel är Örngott, förkortade
af Örnagotl (af genit. plur. Örna), i likhet med
de gamla sammansältningsformerna Örnalimp,
Ömaring.
ÖRONGOTTSVAR, n. 8. (uttalas vanligen:
ö’rn-gåttsvar) öfverdrag på elt örongott.
* ÖRONKLOCKA, f. 4. En art Klockört med
blå, stundom hvila blommor. Campanula
rolun-difolia.
ÖRONSJUKDOM, m. 2. Sjukdom, som
angriper hörselorganen.
ÖRONSPRÅNG, se Örsprång.
ÖRONSUSNING. f. 2. En förvillelse i hörseln,
bestående dcruli, alt man tycker sig höra elt
susande ljud, utan alt något yltre föremål qrsakar
det. Kallas, om det är mycket starkt.
Öron-b ru snin g.
ÖRONTASSLARE, m. 5. Sc Tasslare.
ÖRONVAX, se Örvax.
ÖRRING, ö‘r-rfnng, m. 2. Ring, som lill
prydnad bäres fästad vid örat genorn elt hål l
örlippen.
ÖRSLEF, f. 2. pl. — slefvar. Liten, i ändan
slcfformig sticka eller pinne, hvarmed örvax
uttages ur örat.
ÖRSNIBB, m. 2. Se Örtipp.
ÖRSPRÅNG, n. 6. Smärta i öronen, vanligen
af fluss.
ÖRT, ö’rrt, f. 3. Växt, hvars slam årligen
bortdör. Medicinska ö-cr. Söka. samla ö er.
— Ss. Ö-artad, -beskrifning,
-bcskrif-v a r c, -1 u k l, - s a m l a r e, - s a m l i n g, - s tj c l k,
-stånd.
ÖRTAGÅRD ell. ÖRTEGÅRD. m. 2. Gammal
benämning på Köksträdgård. (Bibi.) Ö-en, sc
Oljeberg.
ÖRTBLAD, n. 5. Benämning på dem af en
örts blad, som vid dess utbildning närmast följa
på hjerlbladen och igenkännas af deras mera
utbredda skifva samt genom bladknoppar i
bladvecken.
ÖRTBOK, f. 3. pl. — böcker. 4) Lärobok i
botaniken. — 2) Se Herbarium.
ÖRTGELÉ, ö’rrtschelé, n. 3. (apot.) Gelé af
örter.
ÖRTIPP, m. 2. Nedre snibben af örlappen.
ÖRTKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Den
afdelning af matcrialkammarcn på apotek, der
örter förvaras.
ÖRTKUNSKAP, f. 3. Se Botanik. — Syn.
Örlkännedom, ÖrUära, örlvclenskap.
ÖRTKÄNNARE, m. 5. (gam.) Se Botanist.
ÖRTKÄNNEDOM, m. sing. Se Örtkunskap.
ÖRTLÄRA, f. 4. Se Örtkunskap.
ÖRTREFVA, f. 4. (bot.) Ö-vor kallas de
bladlösa, från rotbladsvcckcn af en växt utskjutande,
efler jorden gående sidoskott, som slutligen
utveckla blad och birötter, samt dymedelst bilda
nya stånd.
ÖRTRIKET, n. sing. def. Se Växtriket.
ÖRTRUMMA. f. 4. Se Trumhinna.
ÖRTRUMPET, Ö’riruinmpét, m. 3. Se
Eusla-chiska rörel.
ÖRTSAFT, m. 3. Saft, beredd af någon Ört.
ÖRTUG, ö rrtugg. m. 2. Fordom gångbart
mynt, som gällde iredjedelen af elt öre.
ÖRTVETENSKAP, f. 3. Se Örtkunskap.
ÖRVAX, Ö‘rvåx, n. sing. Ell gult, bittert,
vaxlikt ämne, som afsöndras ur cn mängd små
körtlar på insidan af yttre örgångcn.
ÖRVINGE, m. 2. pl. — vingar. Se Örlapp.
ÖRVÄRK, m. sing. Värk i del inre af örat.
ÖSA, v. a. 2. Med sked, slef, skopa o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
