Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - Ättiksyra ... - Ö - Ö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TU
ÄTT
ÖDM
ÄTTIKSYRA, f. 4. (kem.) En egen syra, som
finnes i ättika.
ÄTTIKSYRAD, a. 2. (kem.) 4) Förenad med
ättiksyra. Ä. kopparoxid. — 2) Bildad genom
ett ämnes förening med ättiksyra. Ä-l sall.
ÄTTIKSÅS, m. 3. Sås, tillagad med ättika.
ÄTTIKÄL, m. 2. Ett infusionsdjur i gammal
ättika, lik en mask. Vibrio Aceli.
ÄTTLED. m. 3. Slägtled i en ätt.
ÄTTLEDNING, f. 2. 4) En furstlig eller adlig
persons härstamning. — 2) Se Slägtregisler.
ÄTTLING, m. 2. Afkomling (af furstlig, adlig
eller berömd person).
ÄTTLÄGG, m. 2. Se Ättling.
ÄTTLÄNGD, f. 3. Se Släglregisler.
ÄTTNAMN, n. 5. Ä. kallades fordom
personers egna namn, som voro brukliga inom cn
viss ätt eller slägt.
ÄTTSTOR, a. 2. Som tillhör en berömd
ätt.
ÄTTSTUPA, se Älleslupa.
Ö, n. 4. 4) Sjelfljudande vokal, den
tjugondenionde i svenska alfabetet. Bibehåller alltid sitt
eger ljud. t. ex.: Dö, öm, ört. — 2) Ljudet, som
höres, då ö uttalas. — Man säger äfven: ö-ljud.
ö, f. 2. På alla sidor kringflutet land.
Gotl-land är en ö, Skandinavien en halfö. Dell
små öar kallas Holmar. De sammanhängande
verldsdclarne, ehuru kringflutna, kallas dock
icke öar. — Ss. Öflock, -grupp. °
ÖBO, ö’bö, m. 3. Den som bor på en ö.
ÖBÄR, ö bä r, n. 5. Se Odon.
ÖDA, ö da, v. a. 2. I. (af Öde, adj.) Förbruka
i stor myckenhet eller onödigtvis. Ö. mycken
ved. Ö. bläck, papper. Ö. penningar. Del
öder skogen all bruka gärdesgårdar. Ö. ul,
se Ulöda. — Ö-nde, part. akt. Brukas i vissa
sammansättningar, såsom: Skogsödande,
Folköda nde.
ÖDA, ö’da, f. 4. II. (fam.) Förbrukning i stor
myckenhet eller onödigtvis. Brukas mest i
sammansättningar. såsom: Skogs-, Pappers-, Folköda.
ÖDARE, m. S. Den som öder någol. — Mest
i sammansättningar, såsom: Penning-, Skogs-,
Pappers-, Folködare.
ÖDE, n. 4. I. (gam.) Egendom. Upsala ö..
de jordegendomar, som fordom i Sverige voro
anslagna lill konungens och offrens underhåll.
ÖDE, n. 4. II. (isl. Aude) 4) Ulan plural, a)
(enligt de Gamles föreställning) En evig,
oundviklig nödvändighet af händelser och uppträden i
verlden, belraklad såsom ert högsta gudamakt eller
såsom en blind slump. Ö-t ansågs mäktigare
än sjelfva gudar ne. Tro på ö-l, på ell blindl
ö., på en makt, som blindvis afgör verldcns
gång. — b) Numera brukas ordet vanligen i samma
mening som: Guds beslut, försynen. Ö-l har
velal, all... Del är så ö-ls vilja. Ö-ls lag.
Jag skall gå dil ö-t förer mig. — c) Hvad som
(af ödet eller försynen) är menniskan förelagdt,
vare sig med afseende på hela hennes lefnadslopp
eller blott någon viss del deraf, någon viss
händelse. Hans grymma ö. tröttnade aldrig all
förfölja honom. Del är ell ö. Del var hans
ö. all i döden se sin ära bleknad. Om del
är mill ö. all dö der. Ingen kan ändra sill
ö. — d) Ställning, läge, tillstånd (vare sig godt
eller ondl). Hans ö. är afundsvärdl, högst
sorgligt. O, ljufva ö.! — e) Olur, motgång,
olycka. Han hade alltid del ö-t alt finna sig
missförstådd. — 2) (mest i plur.) Händelse, som
möter; skickelse. Hafva samma ö-n. Han får
samma ö, det samma skall vederfaras honom.
Dela ens ö-n. Deltaga i andras ö-n. I alla
ö-n, i lycka och olycka. Förtälja, berätta sina
ö-n. Han har haft många svåra ö-n.
ÖDE, a. 4. HL 4) Obebodd, obebyggd. Eli
ö. land. Ö. skogar. Ö. orter. Ö. Arabien.
Huset slår Ö. — 2) Obrukad, oodlad, ohäfdad.
Jord, som ligger ö. Låta jord ligga ö. Lägga
cll hemman ö. — 3) Tom. Torget är aldrig
ö. på folk. Göra ö. på penningar. (Bibi.)
Jorden var ö. och lom, ulan menniskor, djur eller
växter, d. v. s. ulan lif.
ÖDEGRUFVA, f. 4. Grufva, som ej mera
bearbetas.
ÖDE JORD, f. sing. Obrukad jord, som förut
varit odlad.
ÖDEKYRKA, f. 4. (ford.) Öfvergifven kyrka.
ÖDELAND, n. 3. Se Ödejord.
ÖDELÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga) 4)
Göra öde. Ö. länder, städer, byggnader. — 2i
Lägga i ödesmål. Ö. ell hemman. — 3)
Förstöra. — Öde lä g g an de, n. 4. o. Ödelä
gg-n ing. f. 2.
ÖDELÄGGARE, m. 3. Den, som ödelägger.
ÖDEMARK, f. 3. Oodlad och obebodd mark.
— Syn. Öken.
ÖDEPLATS, m. 3. Obebodd och obesökt ställe.
ÖDES BY, Ödässby’. f. 2. Öfvergifven by.
ÖDESHEMMAN, ö’dässhémmann, n. 3.
Hemman. som Är i ödesmål.
ÖDESMÅL, ö’dässmål, n. 3. (om jord och
hemman) öfvergifvet, ohäfdadt tillstånd. Ligga, råka
i ö. Upplaga jord ur Ö.
ÖDKÄND, ödtjännd, i allmänna uttalet:
ö’tjännd, a. 2. (af gamla ordet Öd, lätt; således
cgcnll.: Lätt igenkänd) Genom något särskilt
utmärkande mycket känd; känd af alla, öfverallt;
beryktad. [Ökänd.]
ÖDLA, Ödla, f. 4. 4) Eli slägle af 2:dra
ordningen bland Amfibierna, med klufvcn tunga,
fjäll på kroppen och plålbeläckt hufvud. Lacerla.
Se f. ö. Grön-, Marmor-, Mur-. Sand-,
Skogs-ödla. — 2) Ödlor är äfv. benämningen på helo
2:dra ordningen bland Amfibierna.
ÖDMJUK, ö’dmjtik, a. 2. 4) Säges om den,
som ringa aktar sitt eget värde, sina egna g&fvor
eller förtjenster, ocb i sitt väsende, i ta) eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
