Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - Äktenskaplig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736 ÄKT
ÄKTENSKAPLIG, a. 2. Som tillhör, har
afseende på, utmärker Äktenskapet; som äktenskapet
fordrar, o. s. v. A. sammanlefnad, lycka,
säll-hel. Ä. trohet. Ä. scen, uppträde mellan äkta
makar. [Ägt —
ÄKTENSKAPS-AFHANDLING, f. 2. Se
Ak-lenskapskonlrakl.
ÄKTENSKAPSBAND. n. S. (fig.) Se
Akten-skapsförbund. [Ägt —.]
ÄKTENSKAPSBROTT, n. 5. Otrohet i
äktenskapet.
ÄKTENSKAPSBRYTARE, m. S. — ERSKA,
f. 1. Den som begår äktenskapsbrott.
ÄKTENSKAPSDJEFVÜL, m. 2. pl.— dje/lar.
Se Asmodeus.
ÄKTENSKAPSFIOLEN, m. sing. def. (skämtv.)
a) Barnaskri. — 2) Trätor emellan äkta makar.
[Ägt — violen.]
ÄKTENSKAPSFRÅGA. f. 4. Fråga, som rörer
äktenskapet och hvad dermed samband äger.
ÄKTENSKAPS-FÖRBINDELSE. f. 3. eller
ÄKTENSKAPSFÖRBUND, n. 5. Se
Äktenskap. — Syn. Äklenskapsband.
ÄKTENSKAPSFÖRDRAG, n. 5. eller
ÄKTENSKAPSFÖRORD, n. 5. Se
Äktenskaps-konlrakt.
ÄKTENSKAPSJÄF. n. 5. Jäf emot den, som
ämnar träda i äktenskap.
ÄKTENSKAPSKONTRAKT,––––kånnlräckt,
n. 3. o. 5. Förord eller öfvercnskommelse om
tvenne makars giftorätt, som skriftligen upprättas
före giftermålet. — Syn. Äktenskapsfördrag, —
förord. [Ägtenskapsconlract.]
ÄKTENSKAPSKORS, n. 5. (fig.) Plåga i
äktenskapet.
ÄKTENSKAPSLÖFTE, n. 4. Löfte om
äktenskap. Han har gifvit henne ä. Barnet är
af-ladt under ä.
ÄKTENSKAPSOK. n. S. (fig.) Del tvång och
de förbindelser, äktenskapet medförer. Träda
under ä-et, gifta sig.
ÄKTENSKAPSPANT, m. 3. (fig.) Barn, afladt
i äktenskap.
ÄKTENSKAPSPLIGT. f. 3. Pligt, som
äktenskapet ålägger; (särskilt) gift persons
förbindelse till äkta samlag. Uppfylla sin ä.
ÄKTENSKAPSRÄTT, m. sing. (mor. fil.) Det
slags rätt att tillegna sig en annans person, som
är grundad på frivillig, af kyrkan sladfästad
öf-verenskommelse.
ÄKTENSKAPSSAK. f. 3. Rältegångssak, som
angår något äktenskapligt förhållande.
ÄKTENSKAPSSKILNAD, m. 3. Laga
skils-inessa mellan äkta makar. Begära ä. Döma
till ä.
ÄKTENSKAPSSTIFTARE, m. 5. Den, som
anstiftar eller anstiftat ett äktenskap.
ÄKTENSKAPSSTÅNDET, n. sing. def. Se
Äkta ståndet.
ÄKTENSKAPSTVIST, f. 3. Tvist emellan
ciktci makar
ÄKTENSKAPSTYCKE, n. 4. Förhållandet,
då tvenne personer af olika kön hafva mycket
öfverensslämmande, så att de synas skapade för
hvarandra. De hafva ä.
ÄKTHET, f. 3. Egenskapen alt vara äkta;
äkta art, beskaffenhet. Jfr. Äkta, bem. 4. [Ägt-.]
ÄKTNING. f. 2. (trädg.) Förrättningen att äkta
unga fruktträd. [Ägt -.]
ÄLDRE, ä’lldre. adj. kompar. af Gammal, (af
Ålder ell. t. All) Han är ä. än jag, två år ä.
En ä. man, något gammal, något till åren. / ä.
ÄLS
åren, i en mera framskriden ålder. Ä. i
tjen-slen, som tjenat längre. Sjukdomen har gjort
honom Ho ar ä., har gifvit honom utseende af
alt vara tio år äldre. N. N. den ä., säges både
i afseende på lefnadsålder och en föregående
tidsålder, t. ex.: Herr X. den ä., d. v. s. fader, äldre
broder eller äldre person ined samma namn;
Calo den ä.,t som lefde i cn äldre tid (än Calo
den yngre). Ä. lider, forntiden. I ä. lider,från
ä. lider. Ä. inteckning, tagen före cn annan.
Å. datum, till tiden föregående elt annat. I
samma mening säges äfv.: Ä. rättighet, skuld,
händelse. — Brukas stundom äfven subslantivt,
t. ex.: En af de ä. i ell samfund.
ÄLDST, ä’llst, adj. superi, af Gammal. Han
är ä. af bröderna. Ä-e sonen. I ä-a lider,
längst tillbaka i forntiden. Från ä-a tider. —
Brukas subslantivt i plural, såsom benämning på
vissa genom val tillsalla Öfverhetspersoner eller
styresmän. De ä-e i församlingen. Stadens ä-c.
[ÄlsU] v
ÄLF, ÄLG, se Elf, Elg.
ÄLING, m. 2. En fiskart, 4 tum lång, vackert
randig; i bäckar. Cyprinus phoxinus.
ÄLSKA, v. a. 4. (af garnla verbet Ala, föda,
nära, sörja för) 4) Hysa innerlig tillgifvenhct för.
A. sina föräldrar, syskon, barn. A. sin hustru.
Ä. sill fädernesland. Å. Gud. hafva Gud Öfver
allting kär, så alt man icke uppsåtli^en bryter
emot hans bud. — 2) Hysa kärlek till en person
af annat kön. Ä. en flicka. Å. myckel, högt,
Öml, innerligen. Brukas ofta absolut, t. ex.: Han
har ännu icke ä-t. All ä. är all brinna. —
Syn. Hålla af. Tycka om, Dyrka, Afguda,
Tillbedja. — 3) Hafva böjelse, tycke för. Å. spel,
jagt. Ä. alt spela, all supa. Jag ä-r all tro,
del..., jag ville gernn tro. att... — Ä-nde,
part. akt. Brukas ofta adjektivt, och äfven (för
bem. 2) subslantivt, t. ex.: En ä. moder. Ell ä.
hjerla. Tvenne ä. De ä. — Ä-d, part. pass,
o. adj. Vara myckel ä. En ä. person. En
ä. maka. Milt ä-e barn. Della ä-e namn.
ÄLSKANSVÄRD, a. 2. Se Älskvärd.
ÄLSKARE, m. 5. 4) Den som älskar en qvinna
eller af en qvinna älskas. Hon har många ä.
Han är hennes förklarade ä. — 2). Den som
har tycke för, finner hehag i något. Å. af sång,
dans, musik, af jagl, nöjen. — Bildar flera
sammansättningar, såsom: Musikälskare,
Bokälskare, m. fl.
ÄLSKARINNA, f. 4. 4) Qvinna, som älskas
af en man. Hans ä. — Syn. Käresla,
Herrska-rinna. Flamma, Gudinna, Gudomlighet, Dulcinea.
— 2) Qvinna, som har tycke for, finner behag i
någnt. Hon är en stor ä. af teatern.
ÄLSKELIG eller-ÄLSKLiG, a. 2. 4) Älskad,
kär. Ä-e åhörare! Vår ä-e käre broder. (I
kanslistil) Oss älskelig, som åtnjuter vår ynnest,
t. ex.: Vår troman, oss ä. — 2) Älskvärd.
Uttrycker i allmänhet en högre, andlig, i själens
egenskaper grundad älskvärdhet.
ÄLSKLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
älsklig (bem. 2).
ÄLSKLING, c. 2. (nylt ord) 4) Innerligt
älskad person. Brukas i denna bem. mest om
mankön. Hon väntar sin ä. Hllbaka. — 2)
Mycket omtyckt gunstling, favorit. Säges ej
allenast om menniskor, utan äfv. om djur. Hans
begge ä-ar, den lilla gossen och flickan.
Hennes ä., fågeln i buren. — 2) örtsläglcl Myosolis.
ÄLSKOG, äMlskogg. m. sing. Föråldradi ord.
4) Kärlek emellan könen. Sjuk af ä. — Syn. Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
