Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Väpnande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712 VÄP VÅR
olyckan. — V-d, pari. pass. Med v. hand,
genom användande af krigsfolk, t. ex.: Indrifva
skall med v. hand.
VÄPNANDE, n. 4. Förseende, ulrustandc med
vapen.
VÄPNARE, vapnare, m. 5. Väpnare, eller
Svenner af vapen, kallades fordom den lägsta
klassen af adeln. Benämningen härleder sig
der-af, alt då på Linköpings möte år 1152 det blef
allmogen förbjudet att beständigt gå väpnad, adeln
och lignarmänncn voro de enda, som fmgo rätt
att bära vapen. Bör ej förblandas med
Vapen-dra ga re.
VÄRA, v. a. 2. (gam.) Försvara. — F. sig,
v. r. Försvara sig. De värde sig manliga.
VÄRBAR, a. 2. (gam.) Vapenför. — Vä rba
r-h e l. f. 3.
VÄRD, m. 2. I. (af gamla verbet Vara, äta)
1) Den, som håller elt värdshus, cn källare, elt
hotell för resande, o. s. v. Har sammansättningen
Värdshusvärd. — 2) Den, som åt någon uthyr
större eller mindre del af sill hus. Husvärd. —
3) Hvar och en, som utan betalning utöfvar
gästfrihet emot eller herbergerar någon i sitt hus;
äfv. den som ser bjudna gäster hos sig, vid
gästabud o. s. v. Vara ell. agera v. V-en super
gästerna lill. En glad v., som visar sig glad
emot sina gäster. Vara god v., väl undfägna
och med ärlighet bemöta sina gäster. — 4) Den,
som bar högsta tillsyn öfver mathållningen vid en
allmän inrättning; äfv. den, som har bestyret och
anordningen vid en tillställning, cn begrafning,
cn bal, o. s. v.; äfv. den, som har vården om
något (t. ex. i ordet Kyrkvärd).
VÄRD, a. 2. II. 1) Som har ell visst värde.
Huru myckel är huset v-l? Del är v-l 1000
r:dr. Jag har betall mera derför, än del är
v-t. Del är alltid v-l sina penningar, hvad
det kostat. (Fam.) Det är penningar v-l, har
myckel värde. — 2) Som förljenar; förtjent af.
Del är väl mödan v-t, förljenar väl all man gör
sig möda. Arbetaren är sin lön v. Han är
v. stryk. Dygden är v. all älskas. V. alt se.
Det är väl v-l all länka på, förljenar väl alt
&c. (Fam.) Del är icke v-l (uttalas: vä’rrt) alt
vänta på honom, det tjenar ej till något att...
Del är intet v-t (uttalas värri) med honom, han
duger till ingenting. Det är ej v-l ål (uttalas:
vä’rrt). se Ål. Den ene är den andra v , de
äro hvarandra värdige, lika goda. — 5)
Aktningsvärd, hedervärd. Min v-e vän! Den v-e
talaren.
VÄRDE, n. 4. 1) Hvad cn sak, efter billig
uppskattning, gäller eller bör gälla i penningar.
En egendoms v. Del inre v-l af guld och
silf-ver. Han har varor inne lill ell v. af 2000
r:dr. Betala någol lill dess fulla v. Sälja,
betala under v-l. Falla, sliga i v. Förlora
sill v. Vara i v., hafva högt pris. Ej vara
i v., hafva lågt pris. Gif mig igen min bok
eller dess v., hvad den är värd. Del har v., är
värdt penningar. Del arbetet har myckel v.
Del har sitl v., är värdt hvad det kostar; äfv.
har värde. Del behåller alltid silt v., förlorar
icke sill värde genom försämring. Vara af slort,
mycket v. Saker af föga, af inlel v. Af noll
och inlel v., ulan allt värde (hör äfv. till följande
betydelse). — 2) (fig.) Betydenhet, förljensl, vigt.
En man, en person af v. Skäl af inlel v.
Sedan jag lärt känna ert v, v-l af er vänskap.
Efter stånd och, v. Sälla v. på, anse af
betydenhet, af vigt; hålla förtjent af aktning; fäsia
afseende på. Jag säller myckel v. på honom,
på hans vänskap, på hans förljensl. Vela alt
sälla räll v. på någol. Sälla föga, ringa v.
på verldcns dom. Jag säller långt mera v.
på att äga ell godt samvete. Jemna någon i
sill v., låta honom gälla för hvad han kan.
Lemna någol i sill v., ej vilja fälla omdöme
derom. Jag lemnar del i sill v., det må
dermed vara huru som helst; jag bekymrar mig ej
derom.
VÄRDEFULL, a. 2. Som har mycket värde.
VÄRDELIGEN, adv. (i kyrklig stil) Värdigt.
VÄRDEMÅTT, n. 5. Mått af värde.
VÄRDERA, värrdcra, v. a. 1. 1) Uppskatta
värdet af en sak, isätta värde. Huru högt v-r
ni del? Jag v-r det lill 100 r:dr. Godset har
blifvit v-dl lill 20,000 r:dr. — 2) Sätla värde
på. Jag v-r honom för hans redlighet. Alla
v. hans förtjenst. V. lågt, ringa. Man
förstår icke all räll v. hans talanger. — Syn.
Akta, Skada, Uppskatta. — Värderande, n. 4.
VÄRDERARE, m. 5. Se Värderingsman.
VÄRDERING, f. 2. Åsällandc af värde,
uppskattning.
VÄRDERINGSMAN, m. 5. pl. — män. Den
som, efler erhållet uppdrag, värderar något.
VÄRDERINGSPRIS, n. 5. Af värderingsman
eller värdcringsmän åsatt pris.
VÄRDES, vä’rdäss, prcs. ind. o. imper. sing.
{Värdens, imper. 2 pers, pl.) Se Värdigas. Han
v. icke lyssna till mina böner. F. höra mig.
VÄRDFOLK, n. 5. Värd och värdinna jcmle
familj.
VÄRDI, värrdi’, n. 4. Se Värderingspris. —
S. m. Se Värderingsman.
VÄRDIG, va rdigg, a. 2. 4) Förtjent af. Jag
skall, göra mig v. hans godhet. — 2) Förtjent
af aktning. En v. man. — 3) Tillständig,
passande. ädel, anständig. Del är honom ej v-l all
så göra. lakllaga ell v-l uppförande. På cll
v-t sätt.
VÄRDIGAS, vä’rdigass, v. dep. 4. Nedlåta sig
till, hafva den godheten att. V. svara mig. Ilan
v-des ej all skänka någon uppmärksamhet åt
min framställning.
VÄRDIGHET, f. 3. 4) Ädelt och värdigt
väsende, skick, sätt, uppförande. Tala, svara, gå,
skicka sig med v. — 2) Det passande, skickliga,
anständiga. Stilens v. Anse under sin v., anse
något för sig opassande. — 3) Högt kall, embele
af högre vigt och anseende. Den kungliga,
påf-liga v-en. En akademisk v.
VÄRDIGT, adv. På cll värdigt sätt, med
värdighet. V. begå Herrans heliga nattvard.
Uppföra sig v. Han uppför sig ej v. sill nya
slånd. såsom hans nya stånd fordrar.
VÄRDINNA, värrdfnna, f. 4. 4) Fruntimmer,
som håller elt värdshus, eller som uthyr ål någon
cn del af silt hus. som herbergerar eller utöfvar
gästfrihet emot någon, o. s. v. Jfr. Värd, I. —
2) En värds hustru.
VÄRDSHUS, varrdsbüs, n. 5. Hus, hvars
ägare eller hyresman emot betalning herbergerar
resande och tillhandahåller lagad mal och dry cker.
V-el Tre Kronor.
VÄRDSHUSVÄRD, m. 2. Den, som håller elt
värdshus.
VÄRDSKAP, n. 3. o. 5. I. 4) Egenskapen af
värd. — 2) Ett slags icatraliska föreställningar,
som på 4600-talet brukades i de förnämare husen.
— 3) (kameral.) Den slädjerält, hvarundcr
krono-hemman lill åbocr upplåtas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
