Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Tuårig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÜA
TVI
581
TUÅRIG, se Tvåårig.
TVAGA, v. a. Se Två.
TVAGA, f. 1. Af granrisqvistar hopbunden
viska, som brukas vid skurning.
TVAGNING, f. 2. Handlingen, då man tvår.
TVEBETT, a. oböjl. Med två hästar. — Ss.
T-sv agn.
TVEBLÖJA, f. 4. Kort åra med två breda
blad, ett i hvardera ändan, och hvarmed man
stående framdrifver en ekstock, genom alt vexelvis
nyttja hvartdera bladel.
TVEBÖTE, n. oböjl. (lagt.) Dubbla böter.
Ligga i t., vara belagdt med dubbla böter.
TVEDRÄGT, f. 3. Oenighet, missämja. —
Syn. Se Oenighet.
TVEDRÄGTIG, a. 2. Oenig.
TVEDRÄGTSANDA. f. sing. Sinnets eller
sinnenas riktning lill böjelse för tvedrägt.
TVEEGGAD, a. 2. Med egg på begge sidor.
T-l svärd.
TVEFALDIG, TVEFALDT, se Tvåfaldig,
Tvåfaldl.
TVEGGEHANDA. n. oböjl. (af gaml. Hand.
slag) Af två slag: två slags.
TVEGIFT, a. 1. Gift med två hustrur eller
män.
TVEGIFT E, n. 4. Giftermål med två hustrur
eller rnän.
TVEHÅGSEN, tvèhå’ggs’n, a. 2. neutr. — et.
(af Två och Håg) Obeslutsam, villrådig.
TVEHÅGSENHET, f. 3. Obcslutsamhet,
villrådighet.
TVEHÄND, a. 2. 1) Som har två händer;
med ivå händer. — 2) Som brukar begge
händerna med lika lällhet.
TVEHÄNDING, m. 2. (nal. hisl.) T-ar kallas
I:sla Ordningen af Handdjuren, utgörande
men-niskosläglet.
TVEHÖFDAD, a. 2. Som har ivå hufvuden.
TVEKA, v. n. 4. (af Två) Vara tvehågsen. —
T-nde, part. pres. o. adj. 4. Tvehågsen. —
Tvekande, n. 4.
TVEKAMP, m. sing. Se Duell.
TVEKAN, f. sing. indcf. Villrådighet,
obe-slutsnmhct.
TVEKLÖFVAD. a. 2. Som har tvåklufven fot.
TVEKSAM. ». 2. Obeslutsam, villrådig. —
Tve k sam het, f. 3.
TVEKÖNAD o. TVEKÖNIG, a. 2. Som tillhör
beggedera könet. T. blomma, växt.
TVEKÖNING, ni. 2. Menniska, djur eller
växt, som tillhör beggedera könet. — Syn.
Hermafrodit.
TVEMÅNNIG. a. 2. thol.) Som tillhör
klassen Diandria.
TVEMÄNNING, m. 2. (bot.) Växt af klassen
Diandria.
TVEMÄNNINGS. adv. Dricka l , sades
fordom, då ivå och två vid gästabuden drucko
gemensamt ur samma dryckeshorn.
TVENNE. tvä’nne, räkneord. Ben der
ursprungligen Två och två i sender. Nyttjas nu
Ömsom med Två, men sällan i talspråket. Enligt
Ihre var det fordom feminin af Två.
TVESKIFTE, n. 4. Skifte i ivå delar. (Lagt.)
Till l-s, atl fördelas på två, delas i Ivå lottor.
TVESKÄFTAD, a. 2. Väfd med två skaft.
TVESTJERT, m. 2. En rätvingad insekt, som
har buken ändad med två klor, hvilka bilda en
tång, hvarmed han kan knipa lill lemligen hårdt.
Forficula. Kallas äfv. öronmask, emedan han
stundom anträffas i örat på menniskor.
TVETALAN, f. sing. indef. Yttrande, utsago,
som innebär en molsägelse till hvad man förut sagt.
TVETALIG, a. 2. Som fäller stridiga
yttranden, gör stridiga uppgifter; dubbel i sitt tal.
T. menniska.
TVETALIGHET, f. 3. Se Tvetalan.
TVETYDIG, a. 2. 4) Som kan tydas på två
sält, bar dubbel mening. T. mening. — 2) ffig.)
Tvifvelaktig; opålitlig; mindre passande, föga
anständig. T. dygd. T-t rykte. T. menniska,
T-t ord, yttrande. T-l skämt. — 3) (bot.) Som
tillhör klassen Gynandria.
TVETYDIGHET, f. 3. 4) Egenskapen alt
vara tvetydig. — 2) Tvetydigt ord, yllrande;
tvetydig handling,
TVETYDIGT, adv. På ett tvetydigt sätt.
TVI! inL Utrop, som uttrycker harm,
förtret, förakt. Synes ursprungl. vara en härmning
af ljudet, då rnan spottar. T. den skammen, den
förtreten! T. vare honom! fy, så ban bär sig
åt! (Pop.) T. vali. d. s. s. T. vare!
TVIFLA. tvivla, v. n. 4. Vara oviss,
huruvida man bör tro någol. lila på någon. Jag l-r
myckel, alt så är. Jag l-r ej, all han ju
kommer. T. på, om, draga i tvifvelsmål. Jag
l-r på sanningen af hans ord. Ingen l-r på,
att ell krig förestår. Jag l-r, att jag kan det,
tror knappt &c. T. på någon, ej lita på, hysa
misstro till någon. — T-nde, part. prel. o.
adj. 4. Som tviflar, tvifvelaktig. —
Tviflan-de, n. 4.
TVI FL AN, f. sing. indef. Se Tvifvel,
Tvifvelsmål.
TVIFLARE, m. 5. En, som tviflar.
TVIFVEL, n. o. m. sing. 4) Ovisshet,
huruvida man bör tro något, lila på någon. Tviflel
är ell plågsamt tillstånd. Hysa t. om
sanningen af en uppgift. Jag har mina t. om
uppriktigheten af hans försäkran, om hans
skicklighet. Häfva cll t. Det lider ingen l.,
är ej all tvifla på. — 2) Ämne för tvifvel. Della
syslem lemnar många l, obesvarade. Del
återstår intet t. Derom är ingen l., det är ganska
säkert. Ulan t. ell.- l-s utan, helt visst.
TVIFVELAKTIG. n. 2. 4) Tviflande: äfv.
fallen för alt tvifla. En l. menniska. Var ej
I. ulan trogen. Den l-e Thomas. — 2)
Tvetydig; som inger tvifvel; opålitlig. Ell t-l
uppförande.
TVIFVELAKTIGHET, f. 3. 4) Tvifvel,
ovisshet. — 2) Fallenhet för tvifvel. — 3) Tvekan,
tvehågsenhet.
TVIFVELAKTIGT, adv. På elt tvifvelakligt,
tvetydigt sätt.
TVIFVELSJUK. a. 2. Fallen för tvifvel.
TVIFVELSJUKA, f. sing. Fallenhet för tvifvel.
TVIFVELSMÅL, n. 3. Se Tvifvel. Hysa l.
om något. Derom är intet t„ det är ganska
säkert. Draga i I., tvifla på.
TVIFVELSUTAN, adv. Ulan tvifvel.
Skrff-ves äfv. Tvifvels ulan.
TVILLING, m. 2. (af Två) T-ar kallas
syskon. som äro födda på samma gång af samma
moder. — Tarne kallas äfven ett af leckncn i
djurkretsen. — Ss. T-bröder, -systrar.
TVILLINGKÄRNOR, f. 1. pl. Två kärnor
inom elt skal.
TVILLINGKÖRSBÄR, n. 3. Två körsbär, som
sitta tillsamman* på samma sljelk.
TVILLINGMUSKLER, m. 3. pl. (anat.)
Benämning på tvenne små muskler, hvilka
tillsammans bidraga till benets rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
