Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Trögvulen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 TRÖ
TRÖGVULEN, a. 2. neutr. — et. (fam.) Se
Trög. bem. 2.
TRÖJA, f. 4. Klädesplagg för män och
qvin-nor, som beläcker öfre delen af kroppen och är
försedt med ärmar. T. utan ärmar, elt slags
yttre lifslycke. — Ss. Tröjkrage, -vä[vare,
-ärm.
TRÖSK, m. sing. 4) Tröskning. — 2) Säd,
som tröskas eller blifvit tröskad.
TRÖSKA, v. a. 4. (sannolikt af Tråda, trampa)
4)‘ Efter skörd afsöndra sädeskornen ur axen,
hvilket i äldsta tider skedde genom trampning af
oxar, nu med slagor eller medelst tröskmaskin.
T. säd. (Ordspr.) Man bör ej binda munnen
till på oxen som t-r, man bör ej undanhålla
arbetaren dess välförljenia lön. T. af, upp. ut,
se Aflröska, dec. T. 6m, tröska ånyo. T.
sö’n-der, genom tröskning förorsaka, att något går
sönder. — 2) (fig. fam.) Bulta, slå. T. på’, piska
på. — Tröskande, n. 4.
TRÖSKARE, m. S. En, som tröskar. — Ss.
T-lön.
TRÖSKEL, trö’ssk’1, m. 2. pl. trösklar, (isl.
Throskuldur, af Dyr, dörr, och Swill, syll; t.
Thürschwelle) Den underliggande bjelken eller
stenen i en dörröppning, eller den, som man
klif-ver öfver, då man stiger in.
TRÖSKLAG, n. 8. Förening af flera tröskare,
som tröska tillsammans på en loge.
TRÖSKLOGE, m. 2. pl. — logar. Loge, på
hvilken tröskas.
TRÖSKLÖN, f. 3. Arbetslön till tröskare.
TRÖSKMASKIN, –schfn, m. 3. Maskin,
hvarigenom man på kort tid och med besparing
af menniskokraft verkställer tröskning. [-machin.]
TRÖSKNING, f. 2. Arbetet, förrättningen, då
man tröskar.
TRÖSKSLAGA, f. 4. Se Slaga.
TRÖSKTID, m. 3. Tid på dagen, hvarunder
tröskas; äfv. den tid på året, då tröskning
vanligen verkställes.
TRÖSKVAGN, m. 2. Elt slags vagn,
hvarmed tröskning verkslälles.
TRÖSKVERK, n. 8. Större maskin med
hjulverk för tröskning.
TRÖSKVÄLT, m. 2. Elt slags vält, hvarmed
tröskning förrättas.
TRÖST, trö’sst, a. oböjl. sing. (föråldr.; bibi.)
Oförfärad, vid godt mod. Var t.
TRÖST, f. sing. (ursprungl. Tillförsigt, n)od;
äfv. hvad som ger tillförsigt; hjelp) 4) Genom
skäl verkadt lugn i bedröfvelsen Öfver någon liden
olycka; den derigenom väckta behagliga känslan.
Gifva någon t. Hämta t. af Guds ord. — 2)
Hvad som verkar lugnande i sorg, bekymmer,
oro. Del är en stor l. för mig i min olycka.
Min ålderdoms t, af hvilken jag väntar eller
har hjelp på min ålderdom. — Syn. Hugsvalelse,
Balsam.
TRÖSTA, v. a. o. n. 4. (ursprungl. Våga) 4)
(neutr.) a) T. på, förlita, förlrösla sig på. T. på
sina krafter. — b) (pop.) Hafva lust. Har för
denna bem. endast böjningen Tröste, t. ex.: Jag
trösle vela, huru du vågar del. Jag tröste
fresta. — 2) Gifva tröst. T. någon i dess
be-dröfvelse. Han l-de mig med den nyheten,
all... Bon låter icke t. sig. Gud tröste mig
(dig, oss, &c.)l uttryck, då man vill beklaga sig
öfver något, yttra fruktan för något botande ondl,
eller hota. Ömka, beklaga o. s. v., t. ex.: Gud
trösle mig, som råkat i denna olycka! Gud
tröste mig, hur skall del nu gå! Gud tröste
Tü
oss för den svåra kölden! Gud trösle oss,om
kriget räcker länge! Gud tröste dig, om du
inte lyder! Gud tröste honom, så illa han
burit sig ål! Gud tröste mig för dig! (tonvigt
på för) säges dels i förebrående, dels i Ömkande,
dels i skämtsam ton. — Syn. Hugsvala. — T.
sig, v. r. Gifva sig tröst, lugna sig. Han l-de
sig snart öfver sin olycka. T. sig med den
tanken, alt... — T-nde, part. akt. Brukas
ofta nästan adjektivt. T. tilltal. —
Tröstande, n. 4.
TRÖSTARE, m. 3. -ARINNA. f. 4. En, som
tröstar. — Tr ös lare kallas äfv. skämtvis en
sup, ett glas vin, punsch, o. s. v.
TRÖSTEBREF, n. 3. Bref, hvarmed afsigten
är att trösta; bref, som ger tröst.
TRÖSTEFÜLL ell. TRÖSTFULL, a. 2. Mycket
tröstande. — Tröslefulll, adv.
TRÖSTEGRUND, m. 3. Skäl till tröst.
TRÖSTEKÄLLA, f. 4. (fig.) Anledning till tröst;
det, hvaraf tröst hämtas.
TRÖSTEORD, n. 8. Tröstande ord.
TRÖSTERIK ell. TRÖSTRIK, a. 2. Se
Trö-slefull. — Trösterikt, adv.
TRÖSTESPRÄK, n. 5. Tröstefullt
bibelspråk.
TRÖSTETAL, n. 8. Tröstande tal.
TRÖSTLIG, a. 2. (mindre brukl.) Tröstande.
TRÖSTLIGEN, adv. (mindre brukl.) På ett
tröstande sätt, tröstefullt.
TRÖSTLÖS, a. 2. 4) Som ej medgifver tröst,
förtviflad. T. belägenhet. — 2) Som ej låter
trösta sig, förtviflad. Hon är t. öfver sin sons
död. — Tröstlöshet, f. 3.
TRÖTT, a. 4. (af Tryta) 4) Som känner
trötthet. T. af gående. Jag är t. i fölterna.
Gå, arbeta, tala sig t., gå &c. så mycket, att
man blir trött. Hvila sin l-a kropp, sina
t-a ben, sina l-a lemmar. — 2) Ledsen (vid).
Blifva l. vid något. T. vid all vänta. T. vid
lifvet. Man blir t. vid alt jemt höra ell och
samma.
TRÖTTA, v. a. 4. 4) Göra trött. Eli
arbete, som l-r. Del t-r alt gå långt. — 2) Väcka
ledsnad. Nöjena t. på längd. — T-s, v. d. Se
Tröttna. — T-nde, part. akt. Brukas ofta
adjektivt i samma mening som Tröttsam. Eli l.
arbete, samtal, sällskap.
TRÖTTHET, f. 3. 4) Den känsla af
nedslagenhet, som man erfar efter ett ansträngande
kropps- eller själsarbete. Känna l. — 2) Dylik
känsla till följe af svag helsa. — 3) (fig.) Ledsnad,
afsmak. T. vid lifvet.
TRÖTTKÖRA, v. a. 2. Köra häst m. m. så,
alt han blir trött. T. en häst. — T-körd,
part. pass. Brukas stundom adjektivt (fig. fam.)
för: Trött.
TRÖTTNA, v. n. 4. 4) Blifva trött. Jag har
nu arbetal så länge, all jag t-l. T. upp, blifva
alldeles uttröttad. — Syn. Tröttas, Förtröltas,
Aflröltna. — 2) (fig.) Ledsna (vid). T. vid all
lefva. — Tröttnande, n. 4.
TRÖTTRIDA, v. a. 3. (böjes som Rida) Rida
en häst m. m. så, att han blir trött.
TRÖTTSAM, a. 2. Som tröttar. T-l arbete.
T. läsning. T. bok. Tt sällskap.
TRÖTTSAMHET, f. S. Tröttande
beskaffenhet.
TU, grundtal. I äldre språket neutrum af Två.
Brukas numera endast i vissa uttryck och
talesätt, t. ex.: Klockan är l. (ej: två). Derom är
l. tal, derom äro meningarne delade. I l., i två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
