Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Tjufklor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJU
TJÄ
549
TJUFKLOR, m. 3. pl. (fam.) Komma, falla
i t., blifva stulen.
TJUFKNEP, n. 5. (fam.) 1) Knep, som
tjuf-var bruka. — 2) Lågt, nedrigt, gement knep.
TJUFKONA, f. 4. (lågt) Tjufaklig qvinna.
TJUFKONSTER, f. 3. pl. (fam.) Gemena knep.
TJUFKÄLLARE. m. 2. (föga brukl.)
Underjordiskt fängelse för tjufvar.
TJUFLYCKA, f. 4. (fam.) Ovanlig lycka, tur,
sådan som tjufvar ofta pläga hafva, vid ulöfvandel
af sitt handtverk.
TJUFLYKTA, f. 4. Se Blindlykta.
TJUFMÅL, n. 5. Se Tjufsak.
TJUFNAD, m. 3. Stöld af mindre betydenhet.
TJUFNYCKEL, m. 2. pl. — nycklar. Falsk
nyckel, dyrk.
TJUFNÄFVE, m. sing. (fam.) Komma i l-n,
blifva bortstulen. .
TJUFNÄSTE, n. A. Tillhåll för tjufvar.
TJUFPACK, n. 3. (fam.) Pack, bestående af
tjufvar och skälmar.
TJUFPOJKAKTIG, a. 2. (fam.) Fallen för
tjufpojkstreck.
TJUFPOJKE, m. 2. pl. — pojkar, (fam.) Pojke,
som gör skälmstycken; skalkaktig pojke. Säges
äfv. i samma mening om äldre personer.
TJUFPOJKSTRECK, n. 5. (fam.) Pojkstreck,
skälmstycke, skalkaktigt spratt.
TJUFSAK, f. 3. 4) Rättegångssak, som rörer
stöld. — 2) T-er, se Tjufqods.
TJUFSKYTT, m. 2. Én, som föröfvar
tjuf-skyttc.
TJUFSKYTTE, n. A. Hemlig och oloflig jagt.
TJUFSPRÅK, n. 3. De egna ord och
talesätt, som tjufvar sins emellan bruka.
TJUFSRÄTT, m. sing. (lagt.) Stånde t., blifve
dömd såsom för stöld.
TJUFSTRECK, n. 3. (fam.) Lågt, nedrigt
bedrägeri. [- strek.]
TJUFSTRYKER, m. sing. (fam.) Skymford,
liktydigt med Lymmel, Bof, Skurk.
TJUFSTYCKE, n. 4. (fam.) Se Tjufstreck.
TJUFUNGE, c. 2. pl. — ungar, (fam. skämtv.)
Liten skälm. Myssla t., elt sällskapsspel.
TJUFVA, gam. o. fam. geniliv plur. af Tjuf,
t. ex.: T. hand, tjufvars ägo.
TJUFVA, f. 4. Se Tjuga.
TJUFVA, v. a. 4. T. lobak, afrepa bladen
af den.
TJUFVERI. n. 3. Föröfvande af stöld.
TJUGA, f. 4. Käpp eller stång, i ändan
kluf-ven, eller med två eller tre åt olika håll
utlöpande grenar eller spetsar af trä, jern, o. s. v.
Med en 1. laga upp en kräflhåf. — Bildar
sammansättningen Hötjuga.
TJUGE ell. TJUGO, se Tjugu.
TJUGONDE, ordningsial. Som följer i
ordningen näst efter den nittonde. — Ss. T-för sia,
-andra, o. s. v. (Äfv. Tjuguförsla, <8cc.)
TJUGONDEDAGEN ell., förkortade
TJUGON-DAGEN, s. m. def. Tjugonde dagen från
Juldagen. denna inberäknad. Kallas äfv. i dagligt
tal Tju gondag Knut, emedan denna dag
fordom var helgad lill minne af Knut den Helige i
Danmark.
TJUGONDEDEL. m. 2. En del af ett helt,
som är deladt i tjugu lika delar.
TJUGU, tjügu, grundtal. (i fornspråket tu
tiughu, d. v. s. två tiotal, af Tiugher ell. Tigher,
tiotal) Två gånger tio. — Skrifves äfv. tjuge
och Tjugo. — Sammansäitningarne Tjuguen,
Tjugutvå, m. fl., Tjuguförsla, Tjugu-
andra, m. fl., Tjugulvåendedel,
Tjugu-f emtedel, m. fl., tarfva ingen förklaring,
hvilket äfven är förhållandet med följande:
Tjugu-dubbel,-dubbelt,-f al dig,- faldi
gl,-hör-nig, -si dig, -år i g, m. fl.
TJUGUHÖRNING, m. 2. Se Ikosaeder.
TJUGUMÄNNING, m. 2. Växt, som hör till
klassen Ikosandria.
TJUGUPUNDIG. a. 2. T. kanon, som
af-skjuter en kula om tjugu skålpunds vigt.
TJUGUPUNDING, m. 2. Tjugupundig kanon.
TJUGUTAL, n. 3. Antal af tjugu. T-el
kallas äfv. samteliga räknetalen emellan tjugu och
trellio. Huru gammal är han? Han är på
l-el. emellan tjugu och trettio år.
TJUR, m. 2. Outskuren hane af nötslägtet.
Släppa ko lill 1., låta ko beläckas af tjur. Kon
vill ha 1., är brunstig. Kon har lagil t., bar
blifvit betäckt af tjur.
TJURA, v. n. 4. (fam.) 4) Visa sig egensinnig.
— 2) Vara sträf, bulter, trumpen till lynnes; se
mulen, sur ut; hänga läpp. Silla och t. —
Tjurande, n. 4.
TJURAKTIG, a. 2. (mindre brukl.) Se
Tjur-hufvud. — Tjuraklighel, f. 3. —
Tjur-aktigt, adv.
TJURFÄKTARE, m. S. En, som öfval sig i
tjurfäktning.
TJURFÄKTNING, f. 2. Menniskors kamp med
tjurar, till åskådares förlustelse.
TJURHUFVAD, a. 2. (fam.) Ytterst egensinnig
eller trotsig.
TJURHUFVUD, n. 4. pl. — hufvuden. (fam.)
4) Ytterst egensinnig eller trotsig menniska. —
2) Sträf, bulter menniska; en som ser sur och
mulen ut.
TJURHÅLLA, v. a. 3. (böjcs som Hålla; pop.)
Hårdnackadt fastbålla. T. en sak, draga den ut
på liden.
TJURPES, m. 2. Tjurs födslolem.
TJURSKALLE, m. 2. pl. — skallar.
SeTjur-hufvud.
TJUSA, v. a. 4. o. 2. (i äjdre språket Kjusa)
4) (ursprungi.) Genom trollsånger förhexa. — 2)
Med blicken bedöfva, förtrolla. En del ormar
påslås kunna 1. mindre fåglar. T. ormar. —
5) Se Förtjusa. — 4) (bibi.) Förvända, förvilla,
besvärja, skada. — T-nde, part. akt. Se
Förtjusande, adj. 4.
TJUSARE, m. 3. - ARINNA ell. -SERSKA,
f. 4. En, som tjusar; (bibi.) trollkarl, besvärjare.
Bildar sammansällningen Ormtjusare.
TJUSNING, f. 2. 4) Handlingen, hvarigenom
någon ljuses. — 2) Se Förtjusning.
TJUT, n. 3. Tjutande läte. Ulfvens t.
Vädrets t. Eli barns 1. Vildarnes sång är ofla
snarare ell t. Jfr. Tjuta.
TJUTA, v. n. 3. Impf. Tjöt. Sup. Tjutit.
4) Gifva ifrån sig elt vidrigt, ulbållet, gällt ljud,
såsom t. ex. vargar och hundar. (Ordspr.) Med
ulfvar måste man t., man får lof att rätta sig
efter deras seder, med hvilka man umgås,
oak-tadt man ej i allo gillar dem. — 2) Säges äfv.
om vindens ljud, då den sammantränges på ett
ställe. — 3) (fam.) a) Sjunga gällt och illa. — b)
Gråla högt och klagligt. — Tjutande, n. 4. o.
Tjulning, f. 2.
TJÄDER. tjä’d’r, m. 2. pl. tjädrar. Allmänt
bekant skogsfågel af Hönsslägtet. Telrao
Uro-gallus. — Ss. T-hane.
TJÄDERFÅGEL, m. sing. (kollektivt) Tjädrar,
så tuppar som bönor, isynn. skjulna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
