Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Stridbar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STR STR 46$
Kämpa, Fäkla, Slåss, Drabba, Kriga. — 2) Tvista,
vara i osämja. Partierna s. med hvarandra
om öfverväldel. (Fig.) Passionerna stredo om
öfverväldel i hans själ. — 3) Emot en annan
förfäkta en sats, mening, o. s. v. De lärde s.
om ordets härledning. — 4) Vara stridig,
motsatt; innefatta motsats. Dessa begge uppgifter
s. mot hvarandra. Del s-der emot sanningen,
förnuftet. Del s-der emol min öfverlygelse, mol
min pligl. all göra del. — S-ndc, part. pres.
Begge de s. partierna, makterna. Del är s.
mol sanningen, mol milt begrepp om del rälla.
Brukas äfv. substantivt, t. ex.: Skilja de s. äl.
— Stridande, n. 4. Eli evigt s.
STRIDBAR, a. 2. Duglig till strid, krigisk.
— Stridbar hel, f. 3.
STRIDIG, a. 2. 4) Stridande, tvistande. S-a
parter. — 2) Trälgirig. Ej vara s. af sig. S-l
sinne. S. karakter. — 3) Motsägande, motsatt.
S-a meningar. S-a ställen i en skrift. S.
verkan. S. med sig sjelf, i motsägelse med sig
sjelf. — 4) Tvislig. Göra en någol s-l, bestrida
en något.
STRIDIGHET, f. 3. 4) Strid, tvist.
Beständiga s-er emellan partierna. Del har aldrig
varil någon s. dem emellan. — 2) Stridigt sinne.
Med mycken s. förfäkta en sals. — 3) Motsats,
motsägelse. S. emellan skrifter ell. ställen i en
skrift. S. emellan lagar. Del finnes ell slags
s. i hans karakler.
STRIDSAM. a. 2. (föga brukl.) Se Stridbar.
STRIDSFRÅGA, stri’ddsfrå/ga, f. 4. Sats,
öfver hvilken stridiga meningar blifvit uppställda
eller kunna uppställas.
STRIDSFÄLT, n. 3. Fält, der en strid står
eller stält
STR1DSFÄRDIG, a. 2. Färdig, beredd till strid.
STRIDSHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar.
Ett slags fordom i strid bruklig hammare, utanpå
beslagen med jerntaggar.
STRIDSHINGST, -HÄST, m. 2. 4) Hvarje
hingst, häst, bestämd alt brukas i striden. — 2)
(under medeltiden) Sior häst, stark nog att bära
cn pansarklädd ryttare och sin egen rustning,
samt inöfvad att begagnas i strid.
STRIDSHJELTE, m. 2. pl. — hjellar. Den,
som utmärkt sig genom stora dater på stridsfältet
eller i tvekamp.
STRIDSKAMRAT, m. 3. Den, som med en
annan deltar i en strid, ett krig.
STRIDSKLUBBA, f. 4. Se Klubba, 4.
STRIDSKRAFTER, f. 3. pl. De krafter, som
en stat, elt folk äger att uppbjuda eller uppställt
emot fiender i krig.
STRIDSKRIFT, f. 3. Skrift, hvari cn annans
satser bestridas.
STRIDSLYSTEN, a. 2. neulr. — et. Som
älskar strid, begärlig att strida, tvista. Säges både
i egentl. o. fig. mening.
STRIDSLYSTNAD, m. 3. Stark böjelse för
strid eller tvist.
STRIDSMAN, m. 5. pl. — män. Se
Krigsman.
STRIDSPLATS, m. 3. Plats, der cn strid
står eller stått.
STRIDSVAGN, m. 2. Vagn, som i gamla
tider begagnades i strid, bespänd med 2, 3 eller
4 hästar, och förande utom körsvennen en
strids-kärnpe, begge slående.
STRIDSVAPEN, n. 5. Vapen, som brukas i strid.
STRIDSYXA, f. 4. Fordom brukligt vapen,
liknande en yxa, af slen eller jern, tunn, med
IL
kort, men bred egg, och på baken försedd med
en lång jernpigg.
STRIDT, adv. Häftigt. Del regnar s.
STRIGEL, stri’g’1, m. 2. pl. slriglar. Se
Rakslrigel.
STRIGLA, v. a. 4. S. rakknifvar, draga dem
på slrigel.
STRIKT, strfckl, a. 4. (lat. Slriclus) Sträng,
noga.
STRIKTUR, stricktür, f. 3. (lat. Slriclura)
Hoplrängning, isynn. af urinröret.
STRIMMA, f. 4. Långt, fint streck. S-morna
på tulpaner. Med gula, röda s-mor. En s.
af aska, pulver. Blodiga s-mor. En s. af
ljus, en ljus s. (Fig.) bagens första s.,
dag-ningen. En s. af hopp, cn skymt af hopp.
[Strima.]
STRIMMIG, a. 2. Som har, visar strimmor.
Mest i sammansättningar, såsom: Röd-, Blå-,
Gul-strimmig, o. s. v.
STRIPA, f. 4. Rak, vårdslöst nedhängande
hårtest.
STRIPIG, a. 2. S-l hår, vårdslöst
nedhängande i stripor.
STRIT, m. 2. Elt insektslägle af
Skinnbaggarna. Cicada.
STROF, slrå f, m. 3. (gr. Slrophä’, vändning)
En af flera verser beslående afdelning utaf en
lyrisk dikt. Ofta liktydigt med Stans ell. Kuplett.
[Stroph.]
STROPP, m. 2. 4) Kort, dubbelt lagdt rep,
hvarmcd hö, ved o. s. v. ombindes och åldrages,
vid hissning o. s. v. — 2) Faslsydd kort, dubbel
viken rem, för lättare pådragning, t. ex.
Stöfvel-slropp. — 3) (skepp.) Ett kort, sammanbundet ell.
sammansplissadi tåg, som med begge ändarna
läg-ges om något, i hvilket skall huggas en hake. —
4) Tågring eller hank till en åra.
STROPPBAND, n. 3. pl. Af grof tråd eller
kypcrt väfda band.
STRUFFEL, struff’1, m. 2. pl. slrufllar. (fam.)
Strunlgubbe.
STRUFVA, f. 4. (belg. Slruywe) Ett slags
bakverk.
STRUKEN, pari. pass, af Slryka.
STRUKTUR, strucktür, f. 3. (lat. Slructura)
Byggnadssätt; sammansättning, inrättning; inre
föreningssättel af cn kropps delar.
STRUMPA, f. 4. (t. Slrumpf, egentl. Slump.)
Slickad eller väfd beklädnad för foten och benet
till eller öfver knäet. Skor och s-por. Pådraga
en s. — Ss. Strumpfabrik, -fabrikör,
-handel, -handlare, -kil, -slickare,
-sticker ska, -stickning, -stoppning,
-slopper ska.
STRUMPBAND ell. STRUMPEBAND, n. 5.
Band, hvarmed en strumpa nedom knäet
ombindes och fasthålles på benet.
STRUMPBOD, f. 2. Bod, der strumpor o. d.
försäljas.
STRUMPBRÄDE. n. 4. Efter foten formadl
bräde, hvarpå tvättade strumpor sättas, för att få
sin rätta form.
STRUMPBYXOR, f. 4. pl. Byxor, hvilka
ned-till som strumpor sluta sig om benet och foten.
STRUMPEBANDSORDEN. m. sing. En
engelsk riddarordcn, stiftad år 4350 af konung
Edvard III.
STRUMPFORM. m. 2. Se Slrumpbräde.
STRUMPFOT, m. 3. pl. — föller. Den delen
af en strumpa, som bekläder sjelfva foten. Gå i
s-föllerna, ej hafva skor på, utan blott strumpor.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
