Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skruf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKR
SKRUF, m. 2. pl. skrufvar. 4) En cylinder,
på hvars yta äro spiralformigt upphöjda
Skruf-gängor, hvilka öfverallt hafva lika lutning till
cylinderns axel. S. utan ända, en maskin,
sammansatt af ett kugghjul, en vals och en skruf,
hvars gängor gripa in uti hjulets kuggar och
vrida hjulet med valsen, på samma gång som
- skrufven kringvrides. (Fig. fam.) Hafva en s.
los, icke hafva alla s-varna i behåll, icke vara
rätt klok. — 2) Verktyg, bestående af en dylik
cylinder, kallad yttre skruf, och en Skrufmutler
(se d. o.), äfv. kallad inre skruf. Taga s., säges
om en yttre skruf, när dess gängor riktigt gripa
in i skrufmutterns, så alt han vid skrufningen
inflyttas; (fig. fam.) lyckas, göra verkan, hafva
framgång, hjelpa. Gå på s-var, vändas, vridas
medelst skrufvar. (Fig. fam.) Ställa sitt lal på
s-var, ställa det så, att det kan tydas allt efter
omständigheterna. Ställd på s-var, som kan
tydas på flera sätt. — Ss. S-formig,-formigt,
-lik.
SKRUFBLECK, n. 3. Se Skrufskifva.
SKRUFBORR, m. 2. Borr att skära
skruf-muttrar med.
SKRUFBÜLT, m. 2. Grof skruf, hvarmed
delar af metallarbelen hopskrufvas, och som går
igenom hela det sammanlagda godset.
SKRUFGÄNG, m. 2. Gängorna på en skruf.
SKRUFGÅNGSHÖJD, f. 3. Afståndet emellan
gängorna på en skruf.
SKRUFGÄNGA, f. 4. Hvarje särskilt hvarf af
de upphöjningar och försänkningar, som ligga
utanpå en skruf eller inuti en skrufmutler.
SKRUFHUFVUD, n. 4. öfra ändan af en
skruf.
SKRUFHÅL, n. 5. Se Skrufmutler.
SKRUFKLOFVE, m. 2. pl. - klofvar, eller
SKRUFKLOPPA, f. 4. Etl slags verktyg,
hvarmed skrufämnen gängas.
SKRUFMASKIN, –schfn, m. 3. Maskin
till skrufning.
SKRUFMEJSEL, m. 2. pl. — mejslar. Jern,
hvarmed skrufvar kringvridas medelst dess
insättande i en skura på skrufhufvudet.
SKRUFMODER, SKRUFMOR, f. eller
SKRUFMUTTER, m. 2. pl. — muttrar.
Inuti spiralformigt gängad, ihålig, cylindrisk pjes,
hvaruti en skruf kringvrides. Kallas äfv. Inre
skruf.
SKRUFNING, f. 2. Handlingen, då man
skrufvar.
SKRUFNYCKEL, m. 2. pl. — nycklar. Jern,
hvarmedelst skrufvar kringvridas.
SKRUFPRESS, m. 2. Press med derå
an-bragt skruf, hvarmedelst pressningen sker.
SKRUFRÖRELSE, f. 3. (mek.) Den
sammansatta rörelse, som vid skrufning uppkommer af
vändningen kring axeln och framskridandet.
SKRUFSKIFVA, f. 4. Härdad stålskifva med
en mängd hål af olika diameter och med mer
eller mindre fina gängor, hvilken begagnas till
skrufämnens gängning. Kallas äfv. Skrufbleck,
Snedjern.
SKRUFSKÄRNINGSMASKIN, ––––––schfn,
m. 3. Maskin till skärning af större skrufvar
och fabriksmessig tillverkning af smärre.
SKRUFSPIK, m. 2. Spik med skrufgängor i
findan.
SKRÜFSTYCKE, n. 4. Se Skrufstäd.
SKRUFSTÅL, n. 5. Ett slags svarfjern till
skrufvars förfärdigande.
SKRUFSTÄD, n. 5. Städ med skruf, som
II.
SKR 377
begagnas att fasthålla pjeser, hvilka skola
bearbetas.
SKRÜFTRÅD, m. sing. Guld- eller
silfver-tråd, försedd med högst fina och grunda
skrufgängor längs utåt hela dess yla.
SKRUFVA, v. a. 4. 4) Kringvrida en skruf.
S. af, från, i’n, néd, pa, se Afskrufva, Sec.
S. fast, lös, se Fastqkrufva, Lösskrufva. S.
igén, tillsluta genom skrufning. S. ihop, se
jlopskrufva. S. i sär, ålskils, genom skrufning
åtskilja. S. sönder, söndra, förstöra genom
skruf-nihg; se äfv. S. i sär. S. upp, ut, se
Upv-skrufva, Ulskrufva. — V. n. (fam.) 4) Uttrycka
sig i ordalag, som kunna tydas efter
omständigheterna. — 2) Gå och s., vara villrådig; icke
veta, hvad parti man skall laga. — S-d, part,
pass. (Fig., adjektivt) Ställd på skrufvar. Jfr.
Skruf.
SKRUFVADT, adv. (fig.) I tvetydiga ordalag.
SKRUFÄMNE, n. 4. Ämne till förfärdigande
af en skruf.
SKRUMPEN, a. 2. neutr. — el. Som
skrump-nat. S-pna äplcn. S. gubbe, käring.
SKRUMPENHET, f. 3. Skrumpen yta, form,
gestalt.
SKRUMPNA, v. n. 4. Sammandraga sig,
minskas till omfång, så all skrynklor bilda sig på
ytan. — Skrumpnande, n. 4.
SKRUPEL, skrüpp’1, m. 3. pl. skrupler. 4)
(lat. Scrupulum) a) (apoteksvigt) Tredjedelen af
en drakma. — b) (längdemått) Tiondedelen af ett
gran. — 2) (lat. Scrupulus) Betänklighet, tvekan.
[Scrupel.]
SKRUPENS, SKRUPENSA, se Skurpens,
Skurpensa.
SKRUPULÖS, –ö’s, a. 2. Ytterst
samvetsgrann; högst noggrann eller sorgfällig; ängsligt
noga. [Scru —.]
SKRYM, a. 2. (fam.) Som upptager mycket
rum.
SKRYMMA, v. n. 2. Säges om saker och
varor, som upptaga mycket rum.
SKRYMSLA, f. 4. ell. SKRYMSLE, n. 4.
Gömvrå, smyghål. I skogens lysla s-lor.
SKRYMTA, v. n. 4. Gifva sig sken af dygd,
helighet, gudsfruktan eller försakelse. — Syn.
Hyckla.
SKRYMTAKTIG, a. 2. Fallen för alt skrymta.
— Syn. Skenhelig, Hycklande. —
Skrymlak-ligl. adv.
SKRYMTAKTIGHET, f. 3. Fallenhet för alt
skrymta. — Syn. Skenhelighet.
SKRYMTAN, f. sing. indef. Se Skrymleri.
SKRYMTARE, m. 5. - TERSKA, f. 4.
Skrymt-aktig menniska. — Syn. Hycklare, Skenhelgon.
SKRYMTERI, n. 3. Hycklande af dygd,
gudsfruktan, försakelse. — Syn. Hyckleri.
SKRYNKA ell. SKRYNKLA, skrynngka, f. 4.
Litet veck på ytan af elt föremål. — Syn. Rynka.
SKRYNKLA, skry‘nngkla, v. a. 4. Göra
skrynklig. S. ell kläde. — S. sig, v. r. Blifva skrynklig.
SKRYNKLIG, skry’nngkligg, a. 2. Full med
skrynklor.
SKRYNKLIGHET, skrfnngkligghét, f. 3.
Skrynklig yta.
SKRYNKLIGT, skry’nngkliggt, adv. På ett
skrynkligt sätt, med skrynklor. Silla s.
SKRYT, n. sing. Eget beröm; prålande med
egna förtjensler. S. öfver hög börd, öfver
rikedomar. Säga någol på s., för att berömma
sig. Ulan s. sagdl, utan alt vilja berömma mig.
— Syn. Sjelfberömmelse.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
