Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skallskyldig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
SKA
SKA
SKALLSKYLDIG, a. 2. Skyldig att vid
kallelse infinna sig till skall.
SKALM, m. 2. 4) Hvarje af de tvenne
stängerna på en kärra, mellan hvilka hästen är
förspänd. — 2) Hvardera stången på en sax, en
tang, o. s. v.
SKALMASK, m. 2. Se Skaldjur.
SKALMEJA, ska!lmä’ja, f. 4. (t. Schalmeie) 4)
Herdepipa, vanligen af vassrör. — 2) Föråldradt
biåsinstrument, i form af en oboe, som brukades
isynn. af herdar. — 3) Pipan på Säckpipan. —
4) Ett slags snarrverk i orgor.
SKALNING, f. 2. Göromålet, då något skalas.
SKALPELL, skallpä’II, m. 3. (lat. Scalpellum)
Ett slags fältskärsknif. [Seal -.]
SKALPERA, skallpèra, v. a. 4. (lat. Scalpere)
Med knif göra en skärning rundt omkring
hufvudet och sedan afdraga hufvudsvålen. Amerikas
vildar s. sina besegrade fiender.
SKALSNIGEL, m. 2. pl. — sniglar. Ett slägte
af Lungsnäckorna. Helix.
SKALSUGGA, f. 4. Ett slägte af Skaldjuren.
Chiton.
SKALVINGE, m. 2. pl. — vingar. Se
Täckvinge.
SKAM, m. sing. 4) Något, hvarför man bör
blygas; skamlig, neslig, skändlig handling, sak.
Del är s. atl så göra. Det är s. af honom
alt så bele sig. Anse, hålla för s. Han är
så lal, all det är s. — 2) Vanheder, smälek.
Hafva s. af, komma med s. ifrån någol, få
skämmas derför. Hafva s. lill tack, blifva lönt
med otack. Hafva både s-men och skadan, icke
allenast lida skada, förlust, ulan äfven få
skämmas lill på köpet. (Ordspr.) S. och skada följas
ål, förlust är ofta åtföljd af smälek. Slå med
s-men, komma på s., få skämmas. Komma en
på s., laga, att någon får skämmas. Hvilken s.l
säges om den eller dem, hvilka genom någon
händelse blifvit mycket utskämda. — Syn. Nesa,
Vanära, Vanheder, Smälek, Skymf. — 3) Se
Blygsel. Hafva ingen s. i sig. Har du ingen s.?
vel du ingen s.? blygs du inte? För s. skull,
för att ej behöfva skämmas, t. ex.: Jag kunde
för s. skull ej neka. (Fam. talesätt) S. all säga,
s. till sägandet, fastän jag borde blygas alt säga
det sjelf, t. ex.: Jag är, s. atl säga, icke illa
ansedd. Hafva bilil hufvudet af s-mcn, icke
hafva någon blygsel. S-men går på torra
landet, det finnes icke mera någon blygsel. — 4)
(pop.) Den onde, djefvulen.
SKAMFILA, v. a. 4. (l. schamvielen; sjöt.)
Genom nötning förorsaka skada på trä- eller
tågvirke.
SKAMFILNING, f. 2. (sjöt.) Den slitning och
skada, som genom nötning förorsakas på
trä-eller tågvirke.
SKAMFLAT, a. 4. Flat och blygselfull. Bli
s. Han stod der helt s.
SKAMFLÄCK, m. 2. (fig.) 4) Skam, som man
ådragit sig genom en vanärande handling. Denna
våldsgerning satte en svår s. på honom. Han
salte derigenom en s. på sig. Aflvå en s.,
genom berömliga gerningar utplåna intrycket af
någon förut begången vanärande handling. — 2)
Något, hvarför man måste skämmas. Han är en
s. för hela sin slägl.
SKAMFULL, a. 2. Se Skamlig och
Skamlös. — Skamfullt, adv.
SKAMLIG, a. 2. Säges om allt det, hvarför
man bör blygas; om allt, som medför skam.
S. gerning, handling. S-l beleende. S.
girig
het. — Syn. Neslig, Vanärande, Vanhedrande,
Skymflig, Skändlig.
SKAMLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
skamlig. — Syn. Neslighet, Skändlighet.
SKAMLIGT, adv. På ett skamligt sält. Båra
sig s. ål. — Syn. Nesligt, Skändligt.
SKAMLÖS, a. 2. i) Utan all blygsel. En s.
ljugare. — 2) Som vittnar om oförskämdhet.
En s. räkning. — Syn. (för begge bem.) Se
Oförskämd.
SKAMLÖSHET, f. 3. 4) Egenskapen att vara
skamlös. — 2) Skamlös handling. — Syn.
Neslighet, Skändlighet.
SKAMLÖST, adv. På ett skamlöst sätt. Ljuga
s. Han bedrog mig s. — Syn. Skändligt.
SKAMPALL, m. 2. 4) Pall i kyrkorna, bvarpå
de måste stå, som för begånget brott äro dömde
att offentligen skriftas och aflösas. Slå på s-en.
— 2) Pall, hvarpå i skolor de barn få sitla och
skämmas, som begått något fel. Silla på s-en.
SKAMPLUN, se Schamplun.
SKAMPÅLE, m. 2. pl. - pålar. Se Kåk.
Stå vid s-n, med halsjernet om halsen slå
bunden der, för att skämmas.
SKAMTAFLA, f. 4. Tafla, hvarpå, till
offentlig skam för en brottsling, är uppspikadt elt
papper, innehållande hans namn och det brott,
han begått.
SKAMTAG, n. 3. (fam.) Oanständigt tag.
SKAMVRÅ, f. 2. Vrå, der barn ställas, för
alt skämmas. Slå, ställas i s-n.
SKANDAL, skanndål, m. 3. (grek. Skandalön)
4) Något anstötligt, förargelseväckande. — 2)
Obehagligt uppseende, förargelse. [Scan-.]
SKANDALISERA, v. a. 4. Väcka förargelse,
göra ett obehagligt uppseende. [Scan —.]
SKANDALÖS, skanndalö’s, a. 2. Som väcker
elt obehagligt uppseende, anstöllig, förarglig.
[Scan —.]
SKANDERA, skanndèra, v. a. 1. (lat.
Scan-dere) Afmäla en vers efter dess fölter, med
iakttagande af stafvelsernas qvantilet. [Scan —.]
SKANDÄCK (a långt), n. 3. (skepp.)
Plank-klädningen på relingen af ett farlyg.
SKÄNK, skånngk, m. 2., i pl. äfv. 4. (fam.)
Lårben. Räcka ul s-korna. Gå och dra s-korna
efler sig, vara lat, trög, senfärdig.
SKANS, m. 2. 4) En mindre fästning, likväl
af den styrka, att formlig belägring fordras för
dess intagande. — 2) (skepp.) a) Ett slags tak,
ifrån akterkant af storröstet till aktern, öfver
öfversta däckel. — b) Besättningens boningsrum
i förn på ett handelsfartyg.
SKANSA, v. n. 4. S. omkring, se
Kring-skansa.
SKANSARBETE, n. 4. Arbete på skansverk.
SKANSGRÄFNING, f. 2. Gräfning vid
skansars anläggande.
SKANSGRÄFVARE, m. 3. En, som förrättar
gräfningsarbetena vid skansars anläggande.
SKANSION, skannschön, f. 3. Afmätning af
en vers. [Scan -.]
SKANSKLÄDE, n. 4. Madrasserad väf, som
förr användes lill baslingering.
SKANSKORG, m. 2. Rund, af ris flätad korg
i tunnform, utan boltnar, som begagnas vid
jord-förskansningars anläggande.
SKANSPÅLE, m. 2. pl. — pålar. Se
Pa-lissad.
SKANSSTICKA, f. 4. S-kor, i båda ändarna
hvässade, 2—4 fot långa. 1—2 tum tjocka stickor,
som begagnas vid förskansoingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
