Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N - Nitälskare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 NIT
NITÄLSKARE, m. 5. En, som med brinnande
nit ifrar för någol.
NIVELERA, v. a. 1. (fr. Niveler) 4) Se
Af-väga, 2. — 2) Göra elt plan vågrätt. —
Niveler in g, f. 2.
NIVÅ, - å’, m. 3. (fr. Niveau) Vattenjemn yta,
en vätskas horisontala yla.
NJUGG, a. 2. Alltför sparsam. N. på
beröm. Gifva med n-a händer, alltför sparsamt.
(Ordspr.) N. spar och fan lar, hvad som sparas
ihop af en snål, förslörcs ofla af en slösare. —
Njuggt. adv.
NJUGGA, v. n. i. (fam.) Vara öfverdrifvcl
sparsam. — Syn. Snålas.
NJUGGHET. f. 3. öfverdrifven sparsamhet.
— Syn. Se Snålhet.
NJUPA. se Nypa.
NJUPON. se Nypon.
NJURBRAND, m. sing. (med.) Inflammation i
njurarna.
NJURBÄCKEN, n. 3. (anat.) En större säck,
hvaruti njurbägarne utgjuta sig.
NJURBÄGARE, m. 3. (anat.) Hvardera af de
små säckar, som omgifva njurvårlorna.
NJURE, m. 2. pl. njurar. 4) (anat.) Så kallas
hvardera af tvenne långrunda, blekröda, af en
mängd fina hopväfda blodkärl beslående kroppar,
stödda vid ryggraden, ungefär i midlen af
buk-kaviteten, hvilka ur blodet afsöndra sall- och
jordariade fukligheter. som sedan genom egna
kanaler nedföras i urinblåsan. — 2) (bergv.)
Benämning på de. runda körtlar af vissa bergarter,
som anträffas blott här och der i berg och
malmgångar.
NJURFETT, n. sing. Fett, som betäcker
njur-hinnan.
NJURFORMIG, a. 2. Till formen liknande
en njure.
NJURGRUS, n. sing. Samling af grusarlade
ämnen i njurarna.
NJURHINNA, f. i. Hinna, som omgifver
hvardera utaf njurarna.
NJURKOLIK. –i’k, f. sing. Kolik, som
härrör af slen i njurarna.
NJURKÖRTEL, m. 2. pl. — körtlar. Se
Binjure.
NJURLAF, m. 2. pl. — lafvar. Lafslägtet
Nephroma.
NJURSTEK, f. 2. Bakfjerdingen af en slaglad
kalf, emellan de långa refbenen och låret.
NJURSTEN, m. 2. 1) (med.) Liten rund, glalt,
brungul, stenartad kropp, som stundom bildar sig
i njurbäckenet och derifrån medföljer urinen. —
2) (mincral.) En stenart, äfv. kallad Ncphrit,
gråaktigt grön, skimrande eller matt.
NJURTALG, m. sing. Njurfclt af slaglboskap,
användt vid matlagning. (Fig. fam.) Känna efter
n-en på någon, pröfva, hvad någon går för, hålla
efter någon.
NJURVÄRK, m. sing. Värk i njurarna.
NJURVÅRTA, f. 4. (anal.) Benämning på de
vårllika utväxter nedan under njurarna, ur hvilka
urinen framkommer genom flera öppningar.
NJUTA, v. a. 3. Impf. Njöt. Sup. Njutit.
Part. pass. Njuten (i fornspråket Nyla) 4) Till
sin fördel, nytta eller nöje bruka något, som man
innehafver eller äger. N. lön, pension. Han
n-ler 200 Rdr i lön. — För denna bem. säges
i allmänhet Åtnjuta. — 2) Brukas i utsträckt
mening om allt, som förskaffar välbefinnande,
fördel, nöje, o. s. v. N. en god helsa. N. lugn,
fred, lycka, sällhet. N. myckel anseende,
all
NOG
män aktning. N. ens sällskap, umgänge. N.
föda, intaga något födoämne. — 3) Smaka nöjet,
behaget af något. N. sin lycka. N. lifvel. N.
det närvarande. N. segrens frukter. N.
verl-dens nöjen. Brukas i denna mening ofla
absolut. helst i fråga om lyckans förmåner eller nöjen,
t. ex.: Han är rik, men förstår ej all n.
Njulom! lifvel är kort. — Brukas äfven
stundom neutralt, t. ex.: N. af lyckans förmåner,
af ens sällskap. N. af ens förvirring,
förlägenhet, olycka o. s. v., erfara en känsla af nöje
vid åsynen deraf.
NJUTANDE, n. 4. Se Åtnjutande.
NJUTNING, f. 2. Känsla af välbehag, nöje,
vid tillfredsställelsen af ell bchof, vare sig fysiskt
eller andligt. N-en af en välsmakande frukt,
af god föda. Lifvets n-ar. Arbetet är för
honom en n. De n-ar, vitterhelen skänker.
Ädla, råa n-ar. — Ss. N-sfull, -srik.
NOBEL, nå b’l. a. 2. (fr. Noble, af lal.
No-bilis) 4) Adelig, hög. förnäm. — 2) a) (fig.) Ädel,
ädelmodig, ädelsinnad. — b) Ädelt värdig, stolt. —
Nobelt, adv.
NOBIS, nöbiss, s. sing. oböjl. (fam. skämlv.)
Vinkällare.
NOBLESS, nåblä’ss, f. 3. 4) Adel, adelskap.
— 2) (Cg.) a) Ädelhet, ädelmod. — 6) Ädel
värdighet, ädel höghet, ädelt uttryck; stolthet.
NOCK, m. 2. 4) (ursprungl.) Skura. — 2)
Liten hake för garnet på en spinnrocksrulle. (Fig.
fam.) Ha någol på n-en, hafva litel rus. — 3)
(skepp.) Ändan af en rå, gaffel, m. m. iNocke,
Nåck.]
NOCKA, v. a. 4. Med tråd eller silke tvärs
igenom tvenne eller flera öfver hvarandra lagda
tyger göra styng, som hopfästa dem. [Nåcka.]
o NOCKA, f. i. (mest i plur.) Nålslyng med
tråd eller silke tvärs igenom tvenne tyger. Jfr.
Nocka, v. a. [Nåcka.]
NOCKBÄNDSEL, m. 2. pl. — bändslar. (skepp.)
Benämning på hvardera af de yttersta bändslar,
med hvilka ell segel är fäsladt vid en rå. en
gaffel, o. s. v.
NOCKELTIMMER. n. 3. pl. (skepp.) De
timmer, vid hvilka kranbjelkarne äro fastbullade.
NOCKGÅRDING, m. 2. (skepp.) Hvarje tåg,
som är fäsladt vid undra delen af ell segels
stående lik.
NOCKKLAMP, m. 2. (skepp.) En träkloss på
en rå- eller^ gaffclnock, hvilken hindrar der varande
lacklage från alt slira.
NOCKNING, f. 2. Handlingen, då man nockar.
NOCKPERT, nåckpärrt, m. 2. (skepp.) Elt
lag, som i bugt hänger under en märsrånock, och
tjenar, vid refning, att slå uti för den, sorn skall
lägga på stickbullen.
NOCKTACKEL, n. 5. (skepp.) Fyrskuren talja,
som fästes vid slor- och fockrånockarna, för svåra
tyngders upphissning.
NOCKTALJA, f. 4. Se Nocklackel.
NOD, m. 3. Noder kallas, i astronomien, de
tvenne punkter på ekliptikan, der en planets bana
skär henne.
NOG, adv.. Tillräckligt. Hafva n. all lefva
af. N. af lårar. En dag är mig n. Ej n.
dermed, all han är lat; han är äfven liderlig.
N. af, tillräckligt. N. af med komplimenler.
N. af, n. sagdl, det behöfves ej sägas mer.
Öfver n., mer än n., mer än tillräckligt. Tids n.,
tillräckligt tidigt. Han har n. för sin lid, Är
förderfvad. olycklig för hela sin lifslid. Han har
fåll n., äfv. (fig.) är tillräckligt tuktad; har fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
