Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Munart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÜN
MUN
111
tiga stilla, ej yttra ett ord. Hålla m-nen, tiga.
Hålla m-nen på sig, tiga; Äfven ej sqvallra.
Håll m-nen på er, lig. Taga någon brödet
ur m-nen, beröfva någon tillfälle alt förskaffa
sig siti uppehälle. Del vattnas honom i m-nen
derefler, han skulle gerna önska sig det. Lägga
en orden i m-nen, förestafva någon, hvad han
skall säga. Bruka m. på någon, vara ovettig
på honom. Bruka m. på hvarandra, se
Munhuggas. Vara stor i m., tala stort och bredt,
i hög ton, skryta. Hafva ful m., vara ful i
m., vara plump i sitt tal. Taga en ordet ur
m-nen, falla en i talet. Det skall ej komma
utom min m., jag skall ej nämna ett ord derom.
Del dr i hvars mans m., alla tala derom. Tala
ur m-nen, tala tydligt, redigi; säga rent ut.
(Fam.) Slå en i m-nen med något, till svar på
beskyllning eller vid tvist yttra något, hvaraf den,
med hvilken man talar, blir vederlagd, slagen.
Smörja ell. stryka en om m-nen med något,
afspisa med fagra ord. Tala bredvid m-nen,
säga en dumhet, tala oförsigtigt. Ha myckel af
m-nen, vara mycket fallen för sqvaller. Hafva
myckel af m-nen och litet af ullen, väl kunna
prata, men ej duga till alt göra något. M-nen
går på honom som en skramla, slår aldrig
igen på honom, han pratar jemt och samt, utan
uppebör; Ar en stor pratmakare. Bälla m-nen
efter matsäcken, se Matsäck. Se äfv. Hjerla.
— 2) Säges äfv. om motsvarande kroppsdel på
djur. — 3) (fig.) Öppning, mynning. Deraf
sammansättningarna Åmun, Magmun, m. fl. [Munn.]
MUNART, m. 3. Del ifrån ett allmänt
tungomål i vissa enskiltheter afvikande språk, som talas
af någon särskilt stam, eller i ett visst landskap,
distrikt. — Syn. Dialekt, Landskapsmål.
MUND, se Mun.
MUNDERA, v. a. 4. (fr. Monter) Förse
(soldater) med beklädnad; bekläda.
MUNDERING, f. 2. 4) Soldalbeklädnad. —
2) Stock och beslag på en bössa. — Ss.
M-s-persedl a r.
MUNDUR, munndür, f. 3. Se Mundering.
MUNFISK. m. 2. (fam. skämlv.) Slag på
munnen.— Syn. Truthuggare, Sittopp, Slag på käften.
MUNFÖRRÅD, n. 3. o. 8. Förråd af lifsmedel.
— Syn. Proviant.
MUNGIGA, f. 4. Ett slags litet enkelt, af
menige man begagnadt musikinstrument af jern,
beslående af tvenne slänger eller skänklar meden
ståltunga emellan, som på ett välljudande sätt
vibrerar, då man, med instrumentet emellan
länderna, sätter den med fingret i rörelse, under det
man andas derpå.
MUNGIPA, f. 4. Endera af munnens begge
vinklar eller yttersta ändar.
MUNHARPA, f. 4. Se Mungiga.
MUNHUGGAS, v. d. 3. (böjes som Hugga)
Tvista, träta med hvarandra; säga hvarandra
grof-heter. — Syn. Ordvexla.
MUNHÅLA, f. 4. Håligheten innanför tänderna.
MUNHÄFTA, f. 4. Se Tunghäfla.
MUNICIPAL, —ål, a. 2. (lat. Municipalis)
Som angår en stads styrelse. M-a inrättningar,
bestyr.
MÜNICIPALITET,––––––-ét, f. 3.
Stads-eller ortslyrelse.
MUNICIPALRÅD,–––––ålrå’d, n. 3, Ledamot
af ett municipalitet.
MUN1TI0N, –tschön, f. 3. (lat. Munilio)
Krigsförråd.
MUNK, münngk, m. 2. (grek. Monachos, af
Monos, ensam) 4) Så kallas i katolska och
grekiska kyrkan en man, som dragit sig tillbaka från
verlden och lefver i gemenskap med andra, i
kloster. enligt vissa föreskrifna lefnadsreglor, i
an-daktsöfningar, och med en bestämd klädedrägt,
under en ordensförmans omedelbara styrelse. —
2) (fig. fam.) Skenhelig menniska. — 3) Ett slags
fordom bruklig belägringskanon, äfv. kallad
Qvar-lan. — 4) Säges i brädspelet Verkehren om den,
som har brickor utslagna och icke hinner komma
in, innan motspelaren fått upp sina brickor till
hus. — 5) Blekt ställe i tryck. — 6) Ett slags
helt liten, uppösl kaka. Jfr. Gräddmunk. — 7)
En apart. — Ss. M-cell, -drägt, -kloster,
-lik, -likt, -stånd.
MUNKAFLE, m. 2. pl. — ka fl ar. Kafle, som
lägges i munnen på någon, för att tvinga honom
att tiga.
MUNKAKTIG, a. 2. I skick och väsende Hk
en munk. — Munkaktigt. adv.
MUNKDIKT, f. 3. Underbar, gudlig dikt,
sådan som munkarne fordom satte ihop.
MUNKEDEJA, f. 4. öknamn, som konung
Albrekt gaf drottning Margareta. Jfr. Deja.
MUNKGRÄL. n. sing. Pedantiska
spetsfundigheter. sådana som de, med hvilka munkarne i
medeltiden sysselsatte sig.
MUNKHOPEN, m. sing. def. (föraktl.)
Munkarne.
MUNKHUFVUD, n. 4. pl. — uden. 4)
Hufvud med tonsur (se d. o.). — 2) (bot.) Se Lejon*
land.
MUNKHÄTTA, f. 4. Kapuschong på en
munkkåpa.
MUNK K ÅL, m. sing* (bot.) Se^ Vallenklöfver.
MUNKKÅPA, f. 4. Kappa, sådan som
munkarne bära.
MUNKLATIN, männgklatfn, n. sing. Dålig
latin, sådan som munkarne i medeltiden talade
och skrefvo. — Syn. Kökslalin, Skomakarlalin.
MUNKLEFNAD. m. sing. 4) Det slags
lef-nadssält, som munkar föra. — 2) (fig. fam.) Se
Ercmillif.
MUNKLEGEND, münngklejä’nnd, m. 3. Se
Legend, 4.
MUNKLIF, n. 3. Se Munklefnad.
MUNKLÖSS, f. pl. (bot.) Se Hundlunga.
MUNKOCK, m. 2. Kock, som tillreder maten
för en furstlig eller högförnäm laffcl.
MUNKORDEN, m. 2. pl. — ordnar.
Klosterorden endast för manliga medlemmar.
MUNKPANNA, f. 4. Flat jernpanna med små
runda fördjupningar, till munkars gräddning. Jfr.
Munk, 6.
MUNKRABARBER, münngkrabårrb’r, m. sing.
(boi.) Se Patientia.
MUNKR ISTEN, m. 2. pl. — krislna. (fig.)
Skenhelig kristen.
MUNKSAGA, f. 4. Se Munkdikl.
MUNKSKALLAR, m. 2. pl. (bot.) Se
Kamill-b lomma.
MUNKSKRIFT, f. sing. Se Munkslil.
MUNKSTIL, m. sing. Den sedan 3:te seklet,
genom inblandning af götiska boksläfver och
bok-stafsdrag, ulaf fornromerska boksläfver bildade
skrift.
MUNKTIDEN, m. sing. def. Den tid, då
munkväsendet blomstrade.
MUNKVÄSENDE, n. sing. (mest i bestämd
form) Alll som har sammanhang med
kloster-inrättningen och klosterlifvet. ,
MUNLACK, n. 3. Se Sigilloblat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
