Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIV. Befriaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 683
Just som jag trodde det skulle gå — såld och sedan mördad på de där
gamla otäcka plantagerna ! ”
Kloe vände sig om för att lämna rummet, då Mrs. Slielby mildt
fattade henne vid handen, förde henne till soffan och satte sig bredvid
henne.
“ Min stackars, kära Kloe ! ” sade hon.
Kloe lutade hufvudet mot sin matmors skuldra och snyftade:
“ O, missis, förlåt mig — mitt hjärta är brustet, det är hela saken!”
“Jag vet det,” svarade Mrs. Shelby med ögonen fulla af tårar.
“ Inte kan jag trösta dig, men Herren Jesus kan det; han kan läka
de i hjärtat förkrossade.”
En stunds tystnad följde, hvarunder de tre blandade sina tårar
med hvarandras. Slutligen fattade George tant Kloes hand och be¬
rättade med enkelt allvar om onkel Toms död samt framförde hans
sista hälsningar.
Omkring en månad efter denna dag voro en morgon alla tjänarne på
familjen Shelbys egendom församlade i stora förstugan, som delade hu¬
set i tvänne hälfter. Deras unge husbonde hade nämligen någonting
att säga dem.
Till allas öfverraskning trädde han ut ibland dem med en bunt pap¬
per i handen, innehållande ett f7’ibref för hvarenda en af plantagens
slafvar. Han uppläste det ena brefvet efter det andra och öfverräckte
det därpå till dess ägare under de närvarandes tårar, snyftningar och
glädjerop.
Många af slafvarne trängde sig emellertid omkring honom och bådo
bevekande att icke blifva bortskickade samt räckte med ängslig uppsyn
tillbaka sina fribref.
“Vi önska inte få större frihet än vi redan ha hos master. Vi ha
alltid haft allt hvad vi behöft och kunnat önska oss. Vi vilja inte
lämna vårt gamla ställe och master och missis och allt det andra!”
i “Mina kära vänner,” tog Georg till orda, “ni behöfva visst inte
lämna mig. Egendomens skötsel kräfver lika många armar nu som
förut. Vi behöfva lika många tjänare, som vi hittills haft. Enda skill¬
naden är den, att ni hädanefter äro frie män och fria kvinnor. Jag
skall betala er för ert arbete så mycket, som vi komma öfverens om.
Fördelen för er är den, att man icke, för den händelse jag skulle råka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
