Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Kvarteronkvinnans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 ONKEL TOMS STUGA.
såsom synd.” invände Kassy. “ Han skall icke döma oss för det,
som vi blifvit tvingade till; men han skall döma dem, som tvingade
oss.”
“ Ja,” svarade Tom, “ men det hindrar inte oss från att därigenom
själfva blifva onda. Om jag blefve lika hårdhjärtad och lika gudlös
som Sambo, så skulle det inte betyda mycket, på hvad sätt jag blifvit
det. Det är just det att vara sådan, som jag fruktar för.”
Kassy fäste en vild och bestört blick på Tom, liksom om en ny,
fruktansvärd tanke slagit henne; därpå utbrast hon häftigt:
“Barmhärtige Gud, ni har rätt, ni talar sanning ! ”
Förkrossad kastade hon sig ned på golfvet och vred sig under den
högsta själsångest . . .
Efter några ögonblicks paus sade Tom med matt stämma:
“ Ack, missis, var så god . . .”
Kassy reste sig plötsligt, och hennes ansikte återfick sitt vanliga
hårda och dystra uttryck.
“Var så god, missis,” fortfor Tom, “och gif mig min bibel; den
ligger i fickan på min rock, som jag såg dem kasta där borta i
hörnet.”
Kassy gick och hämtade bibeln. Tom öppnade den och bad där¬
efter :
“Om missis ville vara så god och läsa det här stället för mig; det är
ännu bättre än vatten.”
Kassy tog boken och läste högt med mild och vacker stämma. Hon
sväfvade ofta på målet, och stundom stockades hennes röst; hon gjorde
då ett uppehåll, tills hon återvunnit herraväldet öfver sig själf. Men
då hon kom till det rörande stället: Fader, förlåt dem, ty de veta icke
livad, de göra, släppte hon boken, dolde ansiktet i sitt långa, rika hår
och brast i våldsam gråt.
Afven Tom grät.
“Ack, att vi bara kunde handla på samma sätt!” sade han. “Det
tycktes vara så naturligt för honom, men vi måste kämpa så hårdt,
innan vi kunna känna så. O, Herre, hjälp oss ! Herre Jesus, stå
öss bi! ”
“Missis,” återtog Tom efter en stunds tystnad, “jag inser nog, att
missis står högt öfver mig i allting, men det är ändå en sak, som missis
kunde lära till och med af stackars Tom. Ni sade nyss, att Herren står
emot oss, emedan han tillåter, att vi bli slagna och misshandlade. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
