Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. De sista kärleksbevisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 ONKEL TOMS STUGA.
att begrafningen skulle äga rum, och hvar de skulle lägga henne, men
han hade otåligt svarat, att han icke brydde sig därom.
Adolf och Rosa ordnade likrummet. Flyktiga, lättsinniga och barns¬
liga, som de vanligen voro, hade de likväl ett ömt och känslofullt
hjärta; och under det Miss Ofelia tillsåg, att allt blef gjort med ord¬
ning och prydlighet, var det deras händer, som förlänade anordningarna
detta mjuka, poetiska behag, hvilket beröfvade likrummet det hemska
och spöklika utseende, som allt för ofta utmärker begrafningarna i
Norden.
Evas rum var ännu fylldt af blommor, alla hvita och doftande. På
det lilla bordet, täckt af en livit duk, stod hennes käraste vas med en
enda hvit mossrosknopp uti. Draperierna och gardinerna hade om och
om igen blifvit ordnade af Adolf och Rosa med denna fina smak, som
är deras ras egen. Äfven nu, då St. Clare, försjunken i tankar, stod
vid den älskade dödas läger, kom Rosa tyst intrippande i rummet med
en korg hvita blommor. Hon stannade vid åsynen af sin husbonde,
och bidade aktningsfullt; men då hon fann, att han icke märkte hennes
närvaro, smög hon sig fram till bädden för att pryda den döda med
blommorna. St. Clare såg som i en dröm, huru hon i de små händerna
satte en vacker äkta jasmin och med beundransvärd smak ordnade
andra blommor kring; det afsomnade barnet.
Ater öppnades dörren, och Topsy visade sig med rödgråtna ögon.
Hon höll någonting under sitt förkläde, men Rosa gjorde en hastig,
afvisande åtbörd åt henne, hvilket dock ej hindrade barnet att taga
några steg in i rummet.
“Gå din väg,” sade Rosa i skarp, hviskande ton; du har ingenting
här att göra ! ”
“O, låt mig komma in !” bad Topsy. “ Jag har en sådan vacker
blomma här,” fortfor hon, hållande upp en halfutslagen teros; låt mig
få lägga den där.”
“ Gå, säger jag dig ! ” gentog Rosa obevekligt.
“Låt henne vara!” inföll St. Clare hastigt, i det han lätt stampade
med foten. “ Hon får komma in.”
Rosa drog sig genast tillbaka, och Topsy kom fram och nedlade
terosen vid Evangelinas fotter. Därpå kastade hon sig plötsligt öfver-
väldigad af sorg ned på golfvet bredvid sängen, högljudt gråtande och
klagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
