Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Förebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 445
hon med sin kärleksfulla naturs hela ömhet; och ehuru det var någon¬
ting hos henne, som Eva aldrig rätt kunde begripa, nedtystade hon
dock hvarje gryende tvifvel angående moderns förträfflighet med den
tanken, att det i alla fall var hennes egen, rara mamma, som ju icke
kunde göra något orätt.
Hon älskade äfven dessa hängifna, trogna tjänare, fÖrhvilka hon var
som dagens ljus och solens sken. Barn bruka icke draga allmänna
slutsatser af livad som tilldrager sig omkring dem; men Eva var ett
ovanligt utveckladt barn, och de grymheter hon bevittnat eller hört
omtalas hade för hennes vakna och tänkande sinne blottat slafverisy-
stemets elände. Hon hyste en obestämd längtan att göra någonting för
dessa arma slafvar — att rädda och lyckliggöra icke allenast dem, som
befunno sig i hennes närmaste omgifning, utan alla i samma ställning
—en längtan, hvartill hennes späda, aftärda gestalt bildade en . sorglig
motsättning.
“ Onkel Tom,” sade hon en dag, när hon läste bibeln för sin vän,
“ jag förstår, hvarför Jesus ville dö för oss.”
“ Hur då, Miss Eva ? ”
“ Jo, jag har själf känt detsamma.”
“ Hvad menar Miss Eva ? Jag förstår inte.”
“Jo, när jag såg de stackars varelserna på ångbåten, du minnes, då du
och jag reste tillsammans — somliga hade förlorat sin mor, andra sin
man, och några mödrar gräto efter sina små barn — och när jag hörde
talas om stackars Prue — o, var det inte förfärligt! — då och många
andra gånger har jag tyckt, att jag bra gärna skulle vilja dö, om jag
därigenom kunde göra ett slut på allt detta elände. Jag ville dö för
dem, onkel Tom, om jag bara kunde;” och Eva lade med allvarlig och
tankfull uppsyn sin lilla magra hand på Toms.
Denne betraktade barnet med vördnad och torkade sig upprepade
gånger i ögonen, medan Eva, hörsammande sin fars kallelse, skyndade
bort till St. Clare.
“Det är inte värdtatt hoppas, att vi få behålla Miss Eva så länge
till,” sade Tom till Dadda några ögonblick senare. “ Herren har satt
sitt insegel på hennes panna.”
“ Ack, ja, ja,” genmälte Dadda, lyftande sina händer ; “ det är livad
jag alltid sagt. Den lilla Guds ängelen har aldrig sett ut, som om hon
skulle få lefva länge ; det har alltid varit någonting så underligt med
hennes ögon. Jag har sagt det till missis många gånger; och nu se vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
