Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 ONKEL TOMS STUGA.
banat sig väg in i klyftan genom all möjlig bråte, kommo de till stället
där den fallne hjälten låg, stånkande och svärjande om hvartannat med
lidelsefull häftighet.
“ Ett förskräckligt väsen du håller, Tom,” sade en. “Ar du svårt
sårad ? ”
“ Vet inte. Amna ni hjälpa mig på benen i dag, hvasa? Den där
förpästade kväkarkanaljen ! Om inte han hade varit, skulle jag ha
skickat ned några af dem hit, så hade de själfva fått känna på, hur pass
det smakar.”
Efter mycket buller och bråk lyckades det dem ändtligen att få den
slagne hjälten på benen. De togo honom under armarne och ledsagade
honom till det ställe, där hästarne stodo bundna.
“ Om jag bara lyckligt och väl vore på närmaste gästgifvaregård !
Tag hit en näsduk eller annan trasa och stoppa in i den här skråman ;
jag blir ju af med så mycket blod jag äger och har ! ”
Georg hade uppifrån klippan bevittnat hela detta uppträde, och han
såg nu, huru Toms stallbröder sökte lyfta den jättelike slafjägaren upp
i sadeln. Detta var likväl en uppgift, som öfversteg deras krafter, och
efter ett par fruktlösa försök vacklade han och föll tungt till marken.
“O, han måtte väl inte vara död!” utropade Elise förfärad.
“ Hvarför inte?” inföll Fineas. “ Han har inte förtjänt annat.”
“Men efter döden kommer domen,” återtog; Elise.
“ Ja,” bekräftade den gamla negrinnan, som hela morgonen utan
återvändo suckat och bedit, “det vore förfärligt för den arma varelsens
själ.”
“På min ära, tror jag inte de lämna honom åt sitt öde !” utropade
Fineas.
Så var verkligen förhållandet. Ty sedan de en stund stått obeslut¬
samma och synbarligen lagt råd med hvarandra, stego allesamman till
häst och redo utan vidare dröjsmål ifrån stället, där den sårade slaf¬
jägaren låg. När de försvunnit ur sikte, började Fineas sätta sig i
rörelse.
“Nu måste vi ge oss af härifrån,” sade han, “och se’n få vi gå ett
stycke till fots. Jag sade till Mikael, att han skulle skatfa hjälp och
komma tillbaka hit med vagnen ; men jag tänker vi få väl gå ett stycke
af vägen, innan vi möta dem. Gud gifve, att han snart vore här igen !
Det är ännu tidigt på dagen, så att det är inte mycket folk i rörelse än
på en stund, och vi ha inte mer än två mil kvar till vårt mål. Om inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
