Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 ONKEL TOMS STUGA.
Snart syntes en man, ridande i fullt sträck, skymta fram på toppen
af en aflägsen kulle.
“ Jag tror bestämdt, att det är han” sade Fineas.
Både Georg och Jim hoppade ögonblickligen ur vagnen, och alla stodo
tysta och orörliga med ansiktena vända mot den väntade budbäraren.
Allt närmare kom den ridande. Nu sprängde han ned i en dalsänk¬
ning, där de förlorade honom ur sikte, men allt skarpare och tydligare
hördes de snabba hofslagen. Slutligen blef han åter synlig på en höjd,
där han befann sig inom hörhåll.
“ Ja, det är Mikael! ” utropade Fineas och fortfor höjande rösten :
“ Hallå, Mikael ! ”
“ Fineas ! Ar det du?” ljöd det till svar.
“Ja; livad nytt? Komma de?”
“ Strax bakom mig, åtta eller tio stycken, rusiga, svärjande och
rasande som vargar.”
Just i detsamma förde en vindfläkt till de uppmärksamt lyssnande
det svaga ljudet af på afstånd galopperande ryttare.
“In med er, gossar, fort in !” befallde Fineas. “Om ni måste slåss,
så fa ni vänta, tills jag skjutsat er ett stycke längre fram.”
Båda hoppade in i vagnen, och Fineas klatschade på hästarne, så att
de föllo in i skarpt traf. Bredvid vagnen red Mikael. Åkdonet
rasslade och hoppade med rasande fart öfver den frusna marken, men
allt tydligare förnams bullret af de förföljande ryttarne. Äfren kvin¬
norna hörde det, och när de oroligt sågo ut, varseblefvo de i fjärran
på krönet af en kulle en skara män, som aftecknade sig mot den purp¬
rade morgonhimmelen. Ännu en kulle, och förföljarne hade ändtligen
fatt syn på vagnen, hvars af hvitt tyg öfverklädda tak gjorde den syn¬
lig på långt håll, ty höga triumfskrän buros af vinden till flyktingarnes
öron. Förfärad tryckte Elise barnet närmare till sitt hjärta; den
gamla negerkvinnan jämrade sig och bad till Gud, medan Georg och
Jim krampaktigt fattade om sina pistoler. Afståndet emellan förföl¬
jarne och de förföljde minskades hastigt. Plötsligt gjorde vagnen en
tvär vändning, som bragte våra resande nära en brant uppstigande
klippvägg, hvilken utgjorde gränsen på denna sida af en väldig bärgs-
rygg, som reste sig enstaka midt på ett vidsträckt slättland. Detta
bärg, hvars dystra och djärfva konturer bjärt stucko af mot den af
morgonrodnadens guld färgade östra himmelen tycktes lofva skydd
mot förföljarne. Fineas kände väl till stället, hvilket han ofta besökt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
