Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
önKel toms STUGA. 319
ifall de gåfvo sig af vid den tid de ämnade* I alla händelser är det
inte klokt, att vi resa härifrån förr än i skymningen, ty i de närmaste
byarne finns en del illasinnade personer, som kunde ha lust att söka
gräl med oss, om de finge se vår vagn, och det skulle fördröja oss mera
än om vi vänta här. Men om ett par timmar tänker jag vi kunna
våga försöket* Under tiden skall jag gå bort till Mikael Cross och be
honom följa efter oss på sin snabba klippare för att hålla utkik öfver
vägen och varna oss, när han ser dem komma. Mikaels klippare
springer om de flesta andra hästar, hvarföre det blir lätt för Mikael att
ge oss underrättelse i tid. Jag går nu och säger till Jim och hans
gamla mor att hålla sig i ordning. Vi ha godt försprång och goda
utsikter att hinna fram till skjutshållet före våra förföljare. Var
därför vid godt mod, vän Georg; detta är inte första gången jag har
ett nappatag med tvåbenta spårhundar för ditt folks skull,” tilläde
han, i det han lämnade rummet och stängde dörren.
“ Fineas är mycket klipsk och förslagen, anmärkte Simeon. “ Han
är den bäste ledsagare du kan få på din färd, vän Georg.”
“ Det enda som bekymrar mig är den risk ni löpa,” genmälte Georg.
“ Du skulle glädja oss mycket, vän Georg, om du inte vidare nämde
den saken. Hvad vi göra, bjuder oss vårt samvete att göra; vi kunna
inte handla annorlunda. Och nu, mor,” fortfor han, vänd till Kakel,
“ måste du skynda på med dina tillrustningar för våra vänner, ty vi
fa inte låta dem resa fastande.”
Medan Rakel och hennes barn hålla på att laga i ordning aftonmål¬
tiden, sitta Georg och Elise i sitt lilla rum med armarne om hvarandra
och samtala så allvarligt och innerligt som tvänne makar, hvilka inom
några timmar kunna vara skilda för alltid.
“ Elise,” sade Georg, “ människor, som hafva vänner, hus och hem
och jordiska ägodelar, hunna icke älska hvarandra så, som vi göra, vi,
som icke äga någonting utom hvarandra. Innan jag lärde känna dig,
Elise, hade aldrig någon människa älskat mig utom min mor och syster.
Jag såg den arma Emilie samma morgon slafhandlaren bortförde henne.
Hon kom bort till vrån, där jag hade min sofplats, och sade till mig:
* Stackars Georg, din enda vän måste nu lämna dig. Hvad skall det
väl blifva af dig, stackars gosse?’ Jag sprang upp och slog mina ar¬
mar omkring henne, och så gräto vi bittra tårar vid hvarandras hjärtan.
Hennes afskedsord voro de enda vänliga ord jag hörde på tio långa år.
Mitt hjärta blef alldeles förtorkadt och förhärdadt, tills jag slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
