Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Hvaruti ett lösöre råkar i en mindre lämplig sinnesförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 195
ligen ondt . . . jag anser mig böra säga dig det, Georg . . . det är
min plikt att säga dig det.”
“ Hvar är det, som gör er ledsen, sir ? ” frågade Georg, lugnt.
“ Jo, att se dig, så att säga, sätta dig upp emot ditt lands lagar.”
“ Mitt lands! ” upprepade Georg med skarp och bitter betoning.
“ Hvilket land har väl jag utom grafven — och jag önskar till Gud,
att jag redan låge där ! ”
“ Bevars väl, Georg, tala inte på det sättet . . . det är orätt . . .
det är syndigt. Georg, du har haft en sträng husbonde . . . det är
sant . . . han har burit sig illa åt emot dig . . . jag vill visst inte
försvara honom. Men kom ihåg, huru ängelen befallde Hagar att
återvända till sin matmor och ödmjuka sig under hennes händer; och
aposteln Paulus sände Onesimus tillbaka till hans husbonde.”
“ Citera inte bibeln för mig på det sättet, Mr. Wilson!” utbrast
Georg med flammande ögon. “Min hustru är en kristen och jag tänker
också blifva det, om jag någonsin kommer till ett ställe, där jag han
bli det; men att använda bibeln som vapen emot en person i min ställ¬
ning är tillräckligt för att få honom att öfvergifva en sådan föresats.
Jag vädjar till Gud allsmäktig och är villig att underställa honom min
sak och fråga honom, om jag gör orätt uti att söka min frihet.”
“Dina känslor äro fullkomligt naturliga, Georg,” sade den väl villige
Mr. Wilson, i det han snöt sig. “Ja, de äro visserligen naturliga, men
i alla fall är det min plikt att icke uppmuntra dem. Ja, min gosse,
det gör mig ondt om dig; du är i en svår klämma, mycket svår ; men
aposteln säger: ‘ Hvar och en forblifve i den kallelse, i hvilken han har
blifvit kallad.’ Vi måste alla underkasta oss försynens skickelser, Georg
— inser du inte det ? ”
Georg stod med tillbakakastadt lmfvud och armarne korslagda öfver
det breda bröstet, medan ett bittert leende krökte kans läppar.
“Mr. Wilson, antag, att indianerna komme hit och förde bort er
såsom fånge ifrån er hustru och edra barn, och satte er att gräfva i
jorden åt dem under hela ert lif; jag undrar just, om ni då skulle anse
det som er plikt att förblifva i den kallelse, i hvilken ni blifvit kallad?
Säg mig, skulle ni icke snarare anse den första kringströfvande häst, som
komme i er väg, såsom en försynens skickelse att undkomma edra på¬
tvingade herrar ? ”
Den gamle hedersmannen stirrade förbluffad på Georg vid denna
oväntade tillämpning på honom själf af hans egna ord, och ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
