Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot nn, bör väl också spännd kunna förmås att för ordningens
och regelmässighetens skull antaga denna beteckning. Visserligen
yttrar LEOPOLD i sin Afhandling om Svenska stafsättet (1801)
rörande former som spännt, rännt, att de »hafva ett visst
barbariskt utseende, som på en gång sårar smaken och ögat»; men
då under denna dom inneslutas också formen kysst med två s,
bör omdömet ej oroa oss. För vår tid är det väl lättare att ändra
spänd till spännd än kysst till kyst.
Två vanliga värb finnas likväl som mer än andra spjärna
mot dubbelskrivning. De äro kunna och känna, och särskildt
det förra torde framgent få bilda undantag. Ett kunnde är
åtminstone för min känsla mycket stötande — naturligtvis endast
därför att ordet är så särskildt vanligt i formen kunde.
Enkelkonsonant i former af detta värb låter också i någon mån
försvara sig från en synpunkt som vi strax skola omtala, och
kunde så väl som kan må därför få rätt att stå kvar i oändradt
skick.
Frånsedt de af kunna bildade orden kunskap, kungöra, har
man i några andra enskilda afledningar och sammansättningar på
regelvidrigt sätt fått enkelkonsonant. Delvis har detta skett först
på allra senaste tid.
Man bor i granskapet af sin granngård; man mäter
spanmål med spannmått; man kan af bränbara ämnen få brännsår,
som sedan bäddas med bränvin. På samma godtyckliga sätt stå
kvinfolk, sinlig, missunsam med ett n mot grannfolk, sinnrik,
tunnhet med två, o. s. v.
Dessa oegentligheter kunna visserligen till en del förklaras,
men de böra icke få stå kvar. Lika litet kan man, för att taga
ett par exempel af annat slag, nöja sig med formerna gäsling
och mäsling; orden måste efter uttalet tecknas med dubbelt s.
Gässling sammanhänger visserligen med gås, och mässlingens
fläckiga märken med masurns, men häri ligger intet försvar för
enkelskrivningen; jfr hvad som sagts s. 36 om bläddra af blad.
Den af LYTTKENS i nyss anförda tidskriftsuppsats formulerade
lagen för enkelskrivning af långt konsonantljud framför annan
konsonant, fastställer att förenklingen plägar inträda, när konsonanterna
kunna (enligt svenskt språkbruk) »tillsammans uttalas efter en vokal».
Alltså bulta men bullra, ty -ult men ej -ulr bildar ordslut. Om i
denna regel framför »vokal» inskjutes »kort», försvinna nästan alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
