Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - -dt - Dubbelkonsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med anslutning till det här närmast sagda kan den
pedagogiska regeln om supinum erhålla följande formulering, som torde
vara både mera rationell och mera pålitlig än den vanliga om
vara, bliva, varda och hava: Böjda former på t få näst
före detta ett d eller ett e, när dessa bokstäver skulle framträda,
ifall ett subjekt med annat genus insattes». Mindre rationell,
men kanske något mera praktisk blir regeln, om slutet
formulerades så: »— när ett d eller ett n skulle framträda, ifall ett
subjekt med annat genus eller annan numerus insattes».[1]
En fråga, som i likhet med den föregående är af stor
betydelse för de böjda ordens beteckning, är den om
dubbelkonsonant.
Bör man behålla den nu vanliga olikheten i stavning mellan
de likljudande uttrycken rykt och ryckt, vals och valls?
Från den ensidigt fonetiska synpunkten naturligtvis icke.
Lika litet från den mekaniskt pedagogiska.
Rättstavningssällskapets val är alltså klart.
Från sainhörighetslagens synpunkt ter sig saken på alldeles
motsatt vis. Dennas fordringar ha också hos nästan alla andra
reformvänner rönt åtminstone något erkännande. Ehuru man
sökt intala sig, att det endast var ovanligheten, som gjorde en
genitiv som tups, ett passiv som fiks så stötande, har man dock
dragit sig för att i dessa fall stadga förenkling. Språkkänslans
protest var här allt för högljudd.
Från gammalt har det långa eller (som man förr ansåg och
ännu stundom anser) dubbla m tecknats enkelt både i slutet af
ord och framför konsonant. Skälet har i förra fallet varit rent
grafiskt, det samma som gör att man skriver tillit i stället för
tilllit: ögat och pännan tröttna vid de många likformiga strecken.
På samma grund har också n i vissa fall, men icke konsekvent,
från gammalt skrivits enkelt, där det efter vanlig analogi borde
ha varit dubbelt.
RYDQVIST utsträckte regeln jämväl till l och tillrådde att
förenkla dessa tre »flytande» bokstäver framför värbala
böjningsändelser med d och t. Nordiska Rättstavningsmötet 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
